vara förlattade på ett al de nordiska språken, och innan Januari månad 4852 insändas till sällskapets syrelse. En ny kämpe visar sig på banan mot Aftonbladets förläggare. Hela allmänhe!en känner hurusom det biilvit en formlig taktik hos personer och tidnin3ar af med oss motsatta politiska meningar, au 1 brist al argumenter mot Aftonbjade:, medelbart kunna nedsätta och skada detsamma i o pinionen genom personliga enfall, lögner och kalomnier af slla slag mot tidningens förläggare. Dessa försök synas hafva blifvit allt tätare, i samma min som de politiska åsigterna gestalta sig mera bestämdt emot hvarandra i två stora, hvarannsn motsatia afdelningar. Et! litet serskildt kuriöst försök af denna art finne vi i sista nnmret af den Backmanska Götheborgsposten, i en artikel, som förut lärer stått i Skånska Correspondenten, mea hvarest den komrrit att undgå vår uppmärksamhet. Det är ena privathistoria, uppdukad ifrån år 1841 af den vid nämnde tid här vid riksdagen vistande och för sin excentricitet bekante herr Nils Rudolf Munck af RosenschölJ, samt har sammanhing med utgifvandet af ett arbete, som det året utkom från hr L. J. Hjertas officir, unier titeln Strauss och Evangelisrna, samt då blef föremil för åtal såsom angifvet att innefatta förnekelse af den rena Evangeli ska lärar, men blef frikändt af juryn. Hr Rosenschöld har neraligen, såsom det an gifve:, med anledniog af någon förut i Skån ska Correspondenten 4 47 beräitad anekdot, framträdt med den uppgiften, att uti Aftonbla det strax efter riksdagen 1841 stod annonce radi, att om hr N. R. Muack af Rosenschöld vore i staden, så önskade någon tala wid ho aom på Aftonbladskontoret. Hr Rosenschöld hade i anledning deraf inställt sig och träffat br L. J. Hjerts, som frågat honom, om hin ville göra Hjerta en tjenst och tillagt: jag vili betala herrn derför, bvarpå han svarat, att han zern, om han kunde, ville göra det för intet Härefter skall nv, enligt hvad hr Rosenschöld, såsom han säger, after tio års förlopp så nogsrannt som möjligt kan minnas dei, tilldragi: sig följande, hvilket vi till en början böra citera ordagranat: H. sade då: Här har gifvits ut en skrift: öfversättning afsJe su lefnad och Evangelierna af Strauss, mot hvil ken åtal har blifvit väckt; översättaren, en prest Hinorick S—m, vill ej åtaga sig utgifvare-ansvarcet: skulle herr M. af R, ej vilja göra mg den tjensien: jag visl betala derför ? Jeg svarade: kan jag för sakens skuld gör j:g det förintet. H. med en uppslegen lagbok i handen: men jag är skyldig säga berrn, att det högsta straff, som kan drabba derör är landsflykt, men jag vill bestå respengar.. Jeg orisatte; hvsd jag kan göra, gör jag för intet; jag skall emeilettid be få se boken? H. lemnade mit en bok och bad mig komma och säga ena:t besked och jag gic7. Hemkommen började jag straxt se i boken och blef så uppbragt öfver dess isnehåll och i—s uppförande, hvilka förekommo mg lika mneåriga, avi jag kastade boken med full förisats, a! hvarken befatta mig med den eller H. Följande morgonen gick jag upp på H—s kontor och träffade honom stående vid en skrifpulpet oeh flera per soner inne i rummet, bland hvilka jag vill minns: f.d. öfrerste-löjtnan H., då kongl. sekreteraren II. mycket glad tilltalade mig med orden : nå kar heren redan läst boken? Hur tycker heirn han skrifver ? Jo både som ett få och en fäbund, ble svaret H. fick, hvarpå han något snopen frågade: då vill herrn icke åtaga sig utgifvare-ansvaret ? hvarpå jag svarade: nej! och då jag redan var vid dörren yttrade II : lofva mig aw icketala om de, hvarpå jag svarade nej, och lemnade kontoret. — Några dagar derefier b:sökte herr assessor C. mig,och Jå jag omtalade händelsen för honom beklagande mia ledsnad att H. skulle kunna vara så nedrig hvilket jag aldrig skulle kunnat trott, då till och med mina största fiender, om d2 än skulle önska! mig uti landsflykt, åtminstone aldrig skulle hafva pretenderat, at det skulle ske i deras ställe och det ör en så neilrig sik, invände C, att H — s handliogssätt vore visst lågt, men jag skulle icke vara så ord på honom, då han alltid kunde hafva trott, de! kunde vara en hjelp för mig at: få respenningar och jag icke skulle avs landsflykt för något straff, när han visste, jag vår fatiig och hade hört, att jag i alla fall hade ämnat resa uomlands; hvarpi jag svarade: vidare ond på H. will jag icke vara, men ej heller vill jag vara god vän med honom; ty nä ban för den ringa bekan:skap, som hittills varit oss emellan, kunde vilja tillbjuda mig respengar, om jag ville gå uti landsflykt i hans sätle, så fruktar jäg. att om vänskapen längre fortfer, han härnäst skulle vilja gifva mig mit lifsb öd, om jag vilie hänga uti hans ställen. — Hvi ket allt jag på h:der och samvete förklarar vara öfverensstämmande med sanniagen. Det är verkligen icke litt att ibågkomma enskilda samtal, när man gifver sig af med att berätta dem efter tio år, utom det att den enes ja är så godt som den andres nej när det gäl ler saker som passerat emellan fyra ögon. Vi skule också kunna framställa en elier annan icke alld.-les oväsendtlig anmärkning vid den af br Munck af Rosenschöld här berättade hi storien, hvars framträdande just nu och efie så lång tid onekligen bar n viss märkvärdigbet. Men det bebölves lyckligtvis icke att strida om sjelfva interlokutionen; den mi gerna accepteras sådan den är uppgifven. Deremot undr2 vi icke på, att den långa tid, som sedermera förelupi, kommit br Rosenichöld att förgäta ett par biomständigheter, som dock hafva ett nödvändigt sammanhing med ifrågavarande ämne, och hvilka vi skole taga oss friheten att suppleera. För det första är det nödigt återkalla i mina2t, att väl svårligen någon kunde på förhand : öseställa sig möjligheten att åtal skule blifval instäldt mot den ifrågavarande öfversättnin.