vlicke ens hade fallit förläggaren in, när ban köpte öfversättninger, att med detsamma på förhand försäkra sig om en ansvarig utgilvare för denna, mer än sådant vanligen är brukligt för öfversättningar i allmänhet. När nu emellertid förföljelsen baslöt:, somvar JAugusti månad 1841, så saknades ea ansvarig -Jutgfvare af den anledeing nyss är nömndt. I Den nirmaste härtill h:da väl varit översättaren sjelf, som br Rosenschöld beaämner: 20 Iprest, Hindrick S—m; men under antagande Jatt så förhöll sig, eom hr R. härom berättar, Jär det klart att öfversättaren, i den ställning Ihan befann sig, kunde hafva stort mehn för Isin framtid af alt uppträda, och således om I möjligt borde förbjelpas derifrån. Att taga in sjelfva boken ur bokhandeln och dermed till intetgöra åtalet, var omöjligt. Om åter boktryckaren, hr Hjerta, skulle hafva framståit! såsom utgilvare, så kan iman, srdeles med den taktik som rådde mot tryckfriheten under den tidens regering, vara temligen viss på, att alla möjliga strängar hade blifvit spända och dreiffjedrar satta i rörelse för att försäkra sig om sex fällande jurymäån, och derJefter kunna tillämpa det påstådda ansvaret: llendsflykt. Intresset att på sådant sätt kun na aflig:nr redaktören af le detestabla Atonblad, var för stort, att det icke, serdeles med erfarenheten om tryckfrihetsaktionen mot C:u senstope och bvad derunder passerade, var att förmoda, att åtminstone starka försök i det afseendet skulle göras, och det hade i alla hän delser varit nog oförsigtigt af boktryckaren att utsätta sig för ett sådant älventyr, serdeles då han ej sjelf had2 öfversatt boken och tryckfribetslagens fordran kunde på asnat sätt uppfyllas. Men huru kunde man då falla på den tanaan, att hirom anmoda hr Munck af Rosenaschöld? Se der en omständighet hvarom vi snska få lemna en kort upplysning, den hr R. troligen förgätit. Förhållandet var nemligen, att br Roszenschöld, izellan hvilken och br Hjerta för öfrigt rådde ganska ringa bekantskap, någon tid förut hade förfrågat sig hos denne om han ej kuade få förtjenst . met något litterärt arbete eller någon öfversättning för hr H:s räkning, hvilket likväl då ej förefanns. En annan omständighet var, att man hade bört berättas, att hr Rosenschöld som bade mycken ihärdighet och arbetsförmågs, men knappa tillgångar, ämnade utflytta till Amerika för att der söka sin lycka. Detta gaf nu anledning till den tankan bos br Hjerta2, att kunna förskaffa br R. någon iockomst genom att erbjuda honom åtagandet af ansvarigheten för den åtalade skriften, och att, i värs!a fallet, hr R. om han nödgades lemna landet, och hade imnat det i alla fal!, men hvilket likväl aldrig hade behöf. komma i fråga för någon längre tid blott på grund af tryckfrihstssaken, supde fiom2 en fördel ;, att erbålla medel till bestridande af sina resekostnader. Härtill isn ännu läggas, hvad man torde erinora sig, att br Rosensehöld visat sig vara en man för hvilken det tycktes icke vara oangenämt alt väcka uppseende och spela enroll. Alla dessa omständigheter i förening ledde hr Hjertas tankar på att önska tala vid hr R. om saken. Huru tillg:ck nu härvid? Hade hr Hjerta sökt på någo! sätt marra eller förleda hr Rosenschöld till det omförmålda åtsgandet, så hade sådant varit falskt och lågt handladt. Men nu erkänner hr Rosenschöld att br Hjerta sjelfmant och utan gifven anledniog, genast från början, dels fästade hr R:s uppmärksamhet på iet ansvar som åberopades i lager, dels också lemnade br RB. den åtalade boken att taga känaedom deraf, innan han lemnade svar. Detta påpekande å hr Hjertas sida ägde rum, ekuru iet då ansågs föga sannolikt att en jury kunde: fålla uti denna sak för annan händelse än om hr Hjerta bade framstått såsom ansvarig utgifZare, och så föga sannolikt, att Dagligt Allehanda just d före uppmanade hr Hjerta att uppträda sjelf, avilken uppmaning väl ej hade gjorts af Allebandäredaktionen om allmänna tron varit att boken skulle blifva fä!ld. (Man er 13 ock, att den blef frikänd, såsam förut är anmärkt.) Vidare måste tagas i bstraktande att hr Rosenschöld icke tili sin ålder var en öfvernage, som kunde anses af barnsligt oörstånd nkompeteat att sjelf afgöra huru han ägde att vandla. Han hide redan varit riksdagsman, Hitigt deltagit i diskussionerna på riddarhuset, ;ch sålunda visat all ban sjelf ansåg sig kusna atöfva urskillniog i mera sammansatta och maktpå! iggande saker ån den ifrågavarande. Sutligea märkes äfven, att hr Hjerta icke hjöd br BR. någon viss summa penningar, och ierigenom kunde synas viljs fresta honom. Alltsammans inskränkte sig således till en enkel fråga af en fri man till en annan, och lenna fråga framstå ld på det mest öppna sätt, utan riogaste försök till öfvertalning, tvertom ned en viak om det möjliga äfventyret och således om nödvändigheten af ett noggrannt öfvervägende. Vi våga på alla dessa skäl påstå, att br Hjerta hela sitt förhållande bandlade så lojalt som let var möjligt. Efter denna framställning kan ock det utfall br R. tillåtit sig, angående br Hjertas handliogssätt, gerna af oss nu förbigås med tystnad. Riksdagen. För P:esleståndets diskussion i sistl. onsdagsplenum, då åtskilliga ekonomiutskottets betärkanden dahandlades, få vi härmed i korthet redogöra. Utskottet hads afstyrkt en moiion om insättning i sparbank at en viss del af tjenstebjons aflöning, 1å det väl vora öaskligt om tjenare kunde förmås vit mera alimänt än bitills afsätta någon del af löaen såsom sparpensing för framtida beho, mea det kulle innefatta ett baränklict cca till misenäia haz