Aftonbladet – 30 januari 1851, sida 1

Vi vete alla hur hen fullgjorde sitt ömtåliga värf oe lömde efter hvad han såg samt sje!f trodde vsra verklig örhållandset. Han återkom således till —g fullt och fas fvertygad om prostinnans tysta lidelse och Elfborgs svart sjuka på honom sjelf för hennes skull. Svårigheten att f ala vid Antoinette, som nästan medvetslöst både önskad och fruktade att nu träffa bonom, föranledde slutligen et nytt bref, byari han omständligt redogjorde för allt hva han iakttagit samt berättade ,att Elfborg icke med et erda ord efterrigat Antoinette eller ens tilltalat honom eburu ben sjeif i början sökt ett närmande,. Öt!verste tyckte så verkligep, ehuru det blott bestått i några tvä tydiga ord, på hvilka kyrkoherden icke funnit för god it svara. För öfrigt bifogade ban nu bvarken anmärk ipgar eller råd, en grannlagenhet som den unga flicka septerade, ehuru bon lemnade den obesvarad. I benanes oroliga hufvud hvälfde sig många tankar, oc aldrig bade bon känt sg så villrådig och öfvergifven sor eu. Borde hon vörnda sig till Ellborg — tillstå allt oc bedja bonom förklara sig? ... Nej!... icke när han kund visa sig så likgiltig som att bvarken skrifva eller på sn nat sätt fråga efter henne!... Hon visste ej hon, att bre hade förkommit och att det såg långt ifrån så likgiltigt u I hans bjerta som hon föreställde sig!... O, min Gud! klagade hor, ban skulle nödvändigt se, af min tystna och milt bref, att allt icke var som det borde vara... att något fattades mig... och att då kunna vara så lugn .. så kall!... Nej, nej!... han älskar mig bestämdt icke.. det är hor som haft, som har hans bjerta... han gaf b!ot vika för mammas önskan... o, om hon visste detta, hvar skulle kon råda, uppmana mig tilll... I en brinnanda bön sjönk hon på knä framför modren bi!d... sEngel deruppel!s sade hon vekt, 2bed Gud att ba: applyser ditt barnpl!s... men under sjelfva bönen fram ställde sig det jordiska för bennes liflig2, upprörda inbill ning och Charles — den pitiske vännen, fast olycksbrin vande budbäraren — hägrade äfven derurvder helt naturlig ör hennes själs öga. I sitt exalterade tillstånd tog ho: det genast som en ingifvelse från höjden och sprang upj med känsla och utseende af en inspirerad preslinna.. Ha! utropade hon med strålande blick och glödand