Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 1

känt sig illamående och mist lemna bordet, efter hvad det hviskades af hemlig harm att icke blifva mera observerad af den befängde Jchn Buln, en titel, hvilken hon sedermera alltid hebagade tilldela öfversten. Iogen fanns således, som kunde göra honom Märtbas sällskap stridigt, ock samtalet afstannade ej heller ett ögonblick. Elfborg såg med ökzdt misssnöje den uppmärksamhet de ådrogo sig och fann för första gången i prostinnans förhållande något motbjudar de och tillgjordt, som icke heller saknade grund, ty utsatt som hon kände sig för både hans och Edwins mönstrande blickar, byste hon dubbla farbår gor och sökte a:t under en konstlad ton af skämt och gladtigbet dölja bvad som föregick i hennes inre. Den sistnämnde genomskådade heone mer än val, den förre deremot misskände henne, och klandrade skarpt et vppr förande, hvartill han sjelf var arledningen ... Så klart ser ech dömer menniskan!... Men äfven andra tankar upptogo och plågade El borg. IHvarföre tycktes öfversten med tlit vi!ja undvika honem!.-Hvarför hade ban icke ett ord att säga om Antoinette? — han som var invigd i alla deras förbållanden och om hvilken hon tat så ouppbörligt? Med bans mors sjukdom kunde det ieke vara farligt, när han ver hör, så lugn, Så upprymd, men ännu satnade Elfborg alla underrättelser från sin fåstmö och började rufva öfver mörka snipgar, hvilka han fruktade att iklida någon bestämd gestalt, ehuru han föresatt sig att inom en viss gifven tid skyrdsamt och oförberedt afresa till —g, så framt han icke dessförinnan erhölle bref och äskade upplysningar. Vidöfverstens oförmedade åsyn kände ban allt detta lifligare, plågsammare än förut, helst en oförklarlig inre röre!se afböll borom från att nu söka bekantskap med denne man, hvilken ban förut bade önskat. Han led ej heller att se bans förtroliga sätt med Mirliha, och beskyi!de havne i sitt sinne för att vara smickrad af bans artigbeter och utmärkelse. — Hennes förvirrivg efter hans besik i prestgården talsde sannare än jag wilie tron, tänkte ban vid sig sjelf; :vaga, fåfänga, lättrogna, men framförallt beklagansvärda qvinnor! Prostinnanp, som ganska väl såg cch förstod bans allvarsamma, ogillande blickar, pinades allt mer cch mer lj att fortsätta sin roll... Tvånget blef henne med hvart