Aftonbladet – 27 januari 1851, sida 2

at CEUCTSCILJ OLA, X ,. an5ög det vara en oOsvikllg ;rundsats, att representationens alla delar böra vara åtnjutande af lika rättigheter, något som för reresentationens egen wvärdigbets skul! aldrig borde inderkännas. Bondeståndet har en tillräcklig erfarenhet och kännedom om formerna för att icke beöva gå till råds med den lagfarne man, som koungen till sekreterare utnämner, och dessutom har iet icke svårt att inom sig fiana rådgifsare nog, i all sådana skulle behöfvas; derföre tillstyrkte hr Celerschöld bifall. Grelve Lagerbjelke ansåg också frågan röra blott Konuagen och Bondeståndet och tyckte derföre att andra stånds inblandning var lika obebörig som onödig. Han tillstyrkte bifall derföre, att det icke an: gick Adslin om sekreteraren i Bondeståndet tillsattes af Konungen eller Bondeståndet. Herr vor Hartmansdorff menade nu, att sekre veraren i bondeståndet är en: helf talman, och som talmännen i alla stånden tillsättas af konungen, så borde det så vara äfven med bondeståndets sekreterare. Sekreterare-eden ålägger sskreteraren att s3 till icke blott att grundlagarne respekteras, utan ock att allt lagligen expedieras, och detta menade hr v. H. kunde icke hvem som helst göra. Bondeståndets värdighet fordrade ingalunda att det skulle sjelft få tillsätta sin sekreterare. Det hedervärda ho detta stånd är att det är sjelfarbetande och, ehuru olärdt, har lika röst med prester, adel och hvilket stånd som helst. Den närvarande talmannen fick många vackra vitsord af hr v. H., som, oaktadt han höll honom för en af de skickligaste talmän som någonsin funnits, likväl ansåg honom vara väl i behof af sekreterarens råd. — Ifall sekreteraren skulla väljas af ståndet, skulle det gå, som när stånden sjelfva utsågo sina talmän, ståndet skulle splittras i partier redan vid riksdagens början, och det parti som segrade hade alltid talmannen på sin sida och det andra trodde hosom alitid partisk... Derjemte påstod hr v. H. att det nu visade sig betydligt svårare att få duglige sekreterare i utskotten, sedan tillsättningen skedde genom val i stället för att ordföranden förut antog dem. Hyilken domare skul!e väl vilja resa hit för att blifva sekreterare i hondeståndet, då han löpte fara att få fara snopen hädan? Troligen ingen annan än. sådana påflugna personer, som det vore bäst att-slippa. Om då bondeståndet skulle välja bland här vistande personer, -som det icke känner till, så skulle det följa anvisning af sina fullmäktiga i banken elier riksgäldskontoret eller troligast ef härvarande tidningsskrifvare och de skulle säkert föreslå sig sjelfva. Endast en skicklig och korglig sekreterare kunde förhindra sådana förslager som väckas på sexor och reformklubbar och dylika sammankomster. Men man komme icke, om sekreteraren skulle väljas, anse att någon annan sjalfständig, än den som hade ett horn i sidantill konungamakten; och derföre skulle man välja män af den strängaste opposition, som skulla vilja inskränka konungamakten. Men derföre angår frågan lika mycket alla stånden. Om konungen begärt att utvidga sin makt på bondeståedets bekostnad, i motsats mot nu, månne adeln då skulle tegat? Har adeln gjort så förr? När Konungen begärde att få afsäga sig sina 2 röster i högsta domstolen, så svarade Adelt nej, och biföll icke att Konungens makt fick förminskas, och han har den än. Man har sagt att det är brist på jemlikhet mellan Stånden, men då icke förhållandet inom Stånden är lika, så bör det icke vara jemlikhet i on sdan sak. Om iecka Adeln säger nej, så skall Konungen sjelf nödgas aw antingen söga nej, eller taga talmannen utom ståndet. Om han det skuile göra, så borde han för jemlikhetens skull också tega talmännen, för de andra stånden utom dera3 ledarsöter, och hvad skulle då Adeln säga? Om den finge en landtrsarskalk tvärt emot vanliga förhållandet af dem som sitta på de nedre bänkarne invid dörren å riddarhuset, hur skulle det upptagas? Och om Adeln finge en landtmarskalk, som icke egde rätt att gå in genom denna dörr, huru skulie det smaka? För sin del skulle hr v. H. icko hafva något emot om Ridderskapet och Adeln fioge sin sekreterare tillsatt af Konungen, och om ett sådant förslag. blifvit bragt å bane, så skulle hr v. H. hafva röstat bifall dertill. Det är icke sridderligt att sätta Konungen i förlägenhet, genom att öfverlemna åt honom att gifva det afslag, som Adein kan gifva; och om Adeln afslår, skola de tänkarde bland Bondestindets ledamöter hålla Adeln räkning derför. Frih. C. R. Cederström höll ett föredrag om cklokheten att öka klyftan mellan adela och bondeståndet, uppfylldt af-em mängd granna rhetoriska vändningar. Han jemförde de båda stånden med tvenno bröder, söner af samme fader, konusgamakten, och villa att adeln, den äldre hbrodren, skulle behandla bondeståndet, den yngre, som broder bör behandla broder. Om adeln var sjelfmyndig och bondeståndet äsnu stod under konungamaktehs förmynderskap, så anstod det icke den äldre brodren att afslå den yngres begäran, utan sådant tillhörde den gemensamma fadren. Adsln borde uppföra sig mot bondeståndet som riddersmannen mot odalmannen och derföre tillstyrkte frib. Cederström bifall. Grefvo Henning Hamilton var i hufvudsaken förskommen af. br Lagerbjelm och frik. Cederström, men ansåg att icke rättvisan ovägerligen fordrade bifall. Han röstade för förslaget, emedan ett bifall icke afsåg annat än att få bondeståndetsönskan underställd Kongl. Maj:ts nådiga: pröfning. Frihb. C. O Palmstjerna, som förut förklarat sig instämma med hr Lagerbjelm, gick ieke in på hvad br von Hartmansdorff sagt, att adeln icke skulle ha något emot att dess sekreterare bleve utnämnd af konungen. Han uppläste åtskilligt ur helsningstalen mellan de båda stånden vid riksdagens början och påminde att bondestånget den 48: Dec. visat sig hafva allvar med sina försäkringar om vänskap för adeln. Nu vore tiden inne för detta stånd att derföre visa sin erkänsla mot bönderna. Hr Ribbing, Arvid, anser frågan röra adeln lika mycket som om det vore fråga om att konungen icke skulle sätta till landtmarskalk. Alla de tre öfriga stånden hafva ledamöter inom hufvudstaden, med hvilka de kunna rådföra sig och af hvilka de kunna iohemta upplysningar. Endast bondeståndet Har ingen ledamot här, förr än det vid riksdogens börjen skomimer ftillsammens, okunnigt om Ppersoner och deras duglighet.! Då det finnesj sådana, vsom vilja härma folkets röst för att säga hvad som skall vara rätt och sanntp, så skall det icke heller fattas dem, som vilja låna bondeståndet pennor, ech af farkäga för dessas innästlande i bondeståndet röstade hr R. emot förs eget, anseende han ock att det ickevar värdigt af ridderskapet och adeln att öfverlemna åt konungen obehaget att gifvaettafslag, sam adeln sjal! borda meddela. Hr. Tersmeden. bade haft svårt att inse hvartill frågan skulle gagna och sökt förekomma der. Mea sedan den nu kommit så långt, så trodde han att den borda betraktas från synpunkten af stånd till stånd, hvarföre adeln icke borde afgöra saken utan hänskjuta den till konungen. Hr Cederskjöld uppträdde mot grefve Hamiltons och frib. Palmstjerhas motiver. Han ansåg att om icke rättvisa låge till grund för bondeståndets yrtanda cå haeda man soka för Konsiderationer bi