Aftonbladet – 27 januari 1851, sida 1

kunde . . . här just, midt i det intressantaste af hela förclaringen, började öfversten åter att hviska, och den staears fröken kunde ej höra, trots den yttersta ånsträngning, ner än halfva meningar al det följande, såsom: er djupa örelsen — icitt innerligas — lidna förluster — psjälsympatin Förskräckligt!, tänkte hon åter, han talar bestämdt ym kärleklp Jal sade Måiriha, och rösten lät litet svälvande, musik har: en egen och underlig verkan på menniskans jinne.n Isynnerhet under vissa omständigheter, återtog öfverstan, phjertats strängar vibrera till exempel starkast, När. Nu gäller det! mente Papegoijan, som allt djerfvare blifven genom den ringa uppmärksamhet de samtalande tycktes, egna åt hvad som föregick, slutligen fattat posto lätt bakom prostinnan, i skygd af en tung sidengardin, från hvilken hon nu framstack hufvudet, men råkade dervid nästan stöta. ihop med prostinnan, hvilken i detsamma under sken af att jemka sbawlen tillrätta, vände sig om för alt dölja den tilltagande rodnad och förvirring, som hon kände att öfverstens ord framkallade. Trots sin förargelse och obehagliga öfverraskning, Var icke fröken den, som lät något bekomma sig. Var så utför god, lilla prostinna, och lyft på sig en smuls,, yttrade hon fintligt, jag ville inte störa, men bar råkat förlägga ridikylen och tycker precist det skulle vara här vid fönstret. , t Märtha steg upp, helt tacksam för den gamla frökens nyfikenhet, som i detta ögonblick vållade ett så helsosamt afbrott och, kunde ej hindra sig från att le, då hon såg alla Papegoijans bemödanden att dölja ridikyln, som på hela qvällen ej lemnat hennes arm, mendet oaktadt med mycken ifver och fruktlöshet nu eftersöktes af dem båda. Midt under denna vigtiga sysselsättning ljöd ordet pserveradti (Forts. följer.)