Aftonbladet – 27 januari 1851, sida 1

slida en karl och återstoden ej stått att öfvertala till något giftermål, sedan deras första öch enda kärlek, försig ligtvis lagt sig till ro och hvila i grafven. Fröken Pape goija, hvilken Hörde till dessa evigt sörjande: antal, men tillika var behäftad med en viss vettgirighst, hvars till fredsställande utgjorde på en gång henaes stundliga nöje och plåga, hade icke noz af förargelsen att se, hon måste ytterligare öka den med att höra, och visste med sådar skicklighet slå sina lofvar, att hon inom kort, och utar att ådraga sig någens uppmärksamhet, befann sig i pro stinnans närmaste grannskap, der hon äfven lyckades upp långa följande vigtiga fragmenter af samtalet. Görmig till viljes, sade Märtha, soch bed ej så mye ket; jag försäkrar att öfversten genast hade min fullkom liga förlåtelse.n En sådan godhet var dock mer än jag förtjente, ty — men här sänkte öfversten rösten så betydligt, att frö ken blott kunde på sista slutet uppsneppa ordet nyfi kenhetx. Åh, hvad betydde det, svarade Märtha, men jag för står blott ej hur ni kunde inkomma så tyst och obemärkt. Det här låter högst tvätydigt! tänkte Papegoijan glac och smög sig:ännu ett fjet närmare; kanske när all kommer omkring voro de öfverens om att råkas. Jo, jo för en sådan der förlupen äfventyrare kunde nog henne. pengar smaka att få; men du store Gud! tänk om proater lefvat.n Den goda fröken hade ej tid att eftersinna om någoi anomali möjligtvis låg i hennes sndäktiga suck, ty öfver sten talade: (0 Ingenting, min fru, är lättare att förklara. Grefven kammertjenare, som följde mig hit upp, sade att man sys selsatte sig med musik, och som jag ej ville afbryta nöjet önskade jag blifva införd i något sidorum, der jag kund vänta tills man slutat. Han öppnade då helt sakta e tapetdörr till -kebinettet; der jag fann er allena.Ni, son alla andra, var för mycket fängslad af det vackra föredra get att höra mig nalkas... jag tänkte icke på att ja