Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 2

irsinnig sjöröfvare under Islams rättrogna baner. All nviskades och antogs utom sanningen, om hvilken Elibor; och Märtha blott lyckades öfvertyga några få; men all bidrog äfven att öka intresset och nyfikenheten. Baron Gregorius visade sig förtjust öfver denna ny och utomordentliga syrpris:, hvartill han i häpenhete lyckön:kade först Sverige och sedan Baggesta, enär ha noppades att en liten del af öfverstens glänsande rykte äf ven skulle. tillfalla det sednare — hvarför nämnde ha lock ej. Ofversten tackade förbindligt och helsade de öfriga sällskapet med en åtbörd, full af behag och värdig het, som ökade det gynnsamma intryck han redan gjor på damerna, alltid litet svaga för en viss ryktbarhet oci ett fördelaktigt yttre. Grefven redogjorde i största hast för deras tillfällig: bekantskap i Stockholm, buru de uppgjort resesällskaj för halfva vägen ech huru Edwin lofvat att låta presen lera sig för baronens vördnadsvärda familj innan han en sam fortsatte resan till —g. Vi hade kommit långt ti ligare hit — försäkrade grefven — mså framt cj öfver sten ådragit sig ett illamående, hvilket äfven tvang honon ati söka några timmars hvila här, innsn ban visade sig sällskapet. På hans enträgna begäran att icke yppa någo som vid detta glada tillfälle kunde framkalla oro eller be vär, förteg jag hela hans ankomst i afvaktan på att få s om det onda skulle tilltaga eller gifva med sig under still eten. Lyckligtvis blef det sednare !ändelsen och hem igheten har icke varit anad af någon mer än min nådigt ant, hvars husmoderliga öga och öra ej låter något und alla sig. Mais, mon Dieu! utropade Harenflycht och si; ig förgälves omkring; je crois que la chere tante ven e mystifier tout-de-meme. Ou est-elle done? Pardon 1ez, colonel! och med ett språng var grefven ur rumme ör att uppsöka värdinnan, hvartill äfven för oss tider san vara inne. Som läsaren torde påminna sig, bade hon i hast gjor ig osynlig midt under aftonens lifligaste samtal. Hor sunde ej längre i stillhet fördraga sin uppdrifna nyfiken. het och miste ut att skaffa sig någon bestämd reda på len hemiighetsfulla person, som usurperade hennes gäst: ribet utan att vilja gifva sig tillkänra. Denna gång skulle won företega en efterforskning helt cch bhbållet på eger nand, dels för att blifva så mycket säkrare, dels för at cke låta beträda sig med något alltför starkt pygirighetsvegär. Betjeningen var sysselsatt, hvar och en med sin: söromål; hon kunde således hoppas att obemärkt undkomna äfven deras blickar, kastade i hast öfver sig en stor