yrke, sade garfvaren om lagberedningen. Således... men jag ser att kyrkoherden derborta blir otålig... hjelpe mig, är jag icke riktigt i valet och qvalet. Jag kan ju inte mindre än fre sfycken, och vet ej hvilketdera herrskapet helst skulle vilja höra. Pro primo: Hönsgummans visa; pro secundo: fpågummans; pro tertio: Sinelairs-visan. Sinclairs! Sincairs! det är gifvet. Ack,bista kyrkoherdel E!fborg lät ej bedja sig. Med öfvad hand började han genast så mästerligt utföra och variera den enkla melodien, att alla ovilkorligt kände sig fängslade och hänförde. Han tycktes genomgå hvarenda vers och lämpa musiken efter deras olika innebåll, med en känsla och sanning, som gaf de gamla rörande orden en djupare betydelse, ett större behag ... man vågade knappt andas, för att ej gå miste om en enda ton. Men kanske talade ingens bifall mera varmt cch tillfredssällande till den anspråkslöse konstnärns beröm, än den gamle spefulle majorns, hvars grå, illpariga ögon efterhand började förlora sitt vanliga uttryck och slutligen skimra i glansen af ett par stora, ärliga tårar. De sista tonerna bade ej ännu hunnit förklinga, när den djupa stillhet, som varit rådande, stördes af ett svagt, men tydligt utrop från det kabinett, dit Märtba obemärkt hade dragit sig undan, att osedd öfverlemna sig åt den röre!se, de af honom framlochade ljuden väckte i hennes själ. Hon erfor något på en gång så ljuft och så smärtsamt, att hon ej visste hvilkendera känslan var den rådande eller kom kennes tårar att flöda — ymnigt, lindrande och varmt. Men bäst hon så satt, lyssnande, berusad, för ögonblicket glömsk af allt som icke egde samband med hennes inre verld, kände hon sin hand fattas och tryckas af en annar, i det en bekant och dock främmande röst hviskade i hennes öra: Ni gråter, min fru; men tillåt en uppriktig vän få ernra er, att det fins tröst för hvarje blödande bjerta. Märtha kunde ej återhbålla det utrop af öfverraskning och mn hastig rädsla, som hörts och väckt uppseende i förmake. Elfborg, som genast igenkänt hennes röst, sköt, utan att betänka sig, harpan tilibaka och skyndade in i det I!la, af en lampa svagt upplysta rummet, der han till sin utomordentliga förvåning såg prostirnan, blek cch darrande, halft stödd mot en hög, mörk och okänd främling, hvars armhon fåfängt tycktes göra några förlägna och svaga försök att kunna umbära, och hvilken med en viss trotsig, ogillande blick syntes möta kyrkoherdens, VIL Lockade af nyfikenheten hade snart flere personer tillkomnit och stannat lika öfverraskade som Elfborg, utan att ebjuda prostinnan någon hjelp.