Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 1

han med ett för honom ovanligt uttryck af aktning, vill jag då tillstå, att jag anser alltsammans för osanning eller bedrägeri, men vidare förklaring ber jag att slippa göra. Tror ni nu på mina ord? En plötslig ingifvelse syntes för ett ögonblick lifva prostinnans ansigte, som hastigt och ovilkorligt vändes åt den sidan der Elfborg satt, utan att deltaga i samtalet, hvilket han blott likgiltigt tycktes åhöra, men i nästa minut var hela hägringen försvunnen. Jag hörde en gång i Stockholm något rätt artigt, började en puckelryggig hofjunkare med ofantliga spetsmanchetter och halfalns utstående krås, det var en resande virtuos som extemporerade musik, på så sätt nemligen, att man uppgaf ett themes, hvilket han sedan varierade på tvenne sätt. Det är charmant!s utbrusto damerna. Att så låta pudra sig!s tillade majorn. Hofjunkaren reste sig. rJag får be... För all del låt mig slippa en utmaning, jog är för gammal att duellera! afbröt majoren; dessutom var det icke edra ord jag satte i tvifvelsmål utan bara konstnärns konst. Hvem kan hindra små oskyldiga öfverenskommelser menniskor emellan, eller er och hela verlden att sedan bli förtjust af deras underbara resultat? Åb!s det föll som fjell från en hel hop ögon, men nu kunde ej prostinnan längre styra sig. Pastor Elfborg! sade hon lifligt: och beslutsamt, jag kan ej bjelpa om n blir ond att jag yppar er besittning af de snillegåfvor vi omtvista, och hvarom ni icke vetat att jag länge haft kunskap, men är säker att jag uttrycker allas önskan när jag ber er att gifva oss ett prof derpå, som kan vederlägga alla tvifvelsmål och bereda oss ett nöje af så ovanlig beskaffenhet. Jag har beundrat den köld hvarmed ni åhört de gjorda inkasten, synnerligast majorns insinuationer, men bar icke kunnat motstå min egen åtrå att få sanningen bevisad.o Ett sorl af den högsta öfverraskning och nyfikenhet lät redan vid prostinnans första ord allmänt höra sig och hundra böner öfverröstade snart hennes egen. Hvem hade väl kunnat ana att striden skulle lösas på detta sätt, och hvem var ej otålig att få se om det verkligen var möjligt? Hos kyrkoherden kunde man ej upptäcka några spår till förlägenhet, ehuru det tydligt syntes att ban helst velat undandraga sig denna bestormande uppmärksamhet. Jag beklagar, yttrade han uppstigande, att i detta fall icke kunna efterkomma herrskapets önskan. Hvem som