Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 1

Jag ? Ni ser och hör saker som ingen dödlig sagt.n ÅAh, dra fört ... Neka ej; man kan vara det utan att sjelf veta deraf! Jag, t.ex. var länge två särskilda personer, som talte och handlade alldeles oberoende af hvarandra, innan jag hade någon aning om förhållandet... tro mig, det är samma händelse med er! Tullförvaltaren såg alldeles bortkommen ut. Han teg som muren och drog sig baklänges så långt han kunde från majorn, bvars grannskap han sedan sorgfälligt undflydde, men som han hela aftonen fortfor att betrakta med skygga, ofrånvända blickar. Medan detta samtal föreföll mellan majorn och den aktningsvärde herr Snokström, hade det öfriga sällskapet på fullt allvar upptagit den af meagistern, till en början så olyckligt framkastade frågan, och voro ännu sysselsatte dermed när majorn åter närmade sig. Det var en liflig dispyt. Somlige trodde, andra förnekade improvisationsförmågan, och under debatten smög sig värdinnan urrummet. Jag, som eljest är en stor tviflare, har nyss blifvit öfvertygad om att improvisatörer verkligen finnas, försäkrade rakknifven, med allvar och eftertryck. Af hvem?... På hvad sätt?... frågades nyfiket och misstroget. Min vän tullförvaltar Snokström ... Nej... nej... nej!... ropade herr Snokström i sin förskräckelse för majorn, jag vill inte bli åberopad...jag har ingenting sagt! Ser ni, min herre!s yttrade msejorn högtidligt, mins ni mitt påstående om en tvådubbel... Tullförvaltaren var redan ute i andra rummet, der ban häftigt satte sig ned bakom en stor eldskärm. Ingen kunde låta bli att skratta utom prostinnan och kyrkoherden hvilka alltid ogillade majorns grofva gyckel Som sagdt, började han på nytt, det är ju en mycket rimlig och lätt sak, när man tänker efter, att genast kunna kläda ett ämne, som omedelbart framkastas, i metrisk vers?... Jag talar naturligtvis inte om rim utan reson, tvertom menar jag ett verkligt skaldestycke, något som förtjenar alt nämnas... parbleu! Jag ser visst ingen omöjlig möjlighet i sådant.. Majorn tänker dock motsatsen af hvad han sägerb yttrade prostinnan med någon ovilja. I OMNå!... så heldre än att misskännas af er,, genmälte