tgärd, emedan saken redan utgör föremål för egeringens pröfning. I betänkandet M 12 afstyrkes förslaget, att ullmakter måtte utfärdas för länsmän. Motionärea hade yttrat: Spatt, då det icke kan nekss, att vården om ordning och skick inom landsortea på flera ställen är i ög grad beroende på länsmännen, det äfven vore if största vigt att länsmanstjeniterne icke innehades i andra än oberoanda personer, kände för skickligret och rättrådighet, egenskaper, hvarpå vår samtid lar stegrade anspråk, men att dessa tjenster dock tllan äro så besatte, emedan personer med antydda genskaper samt med någon utsigt iill bättre och mindre vesvärlig sysselsättning icke fuane skäl att söka ifråsavarande befattningar, vid hvilkas tillsättsnde get allmänhet så tillgår, att konusgens befallningshafvanda å dem utfärdar konstitutorialer, med uttryckigt vilkor, att innehafvaren vid tjensten bibchålles ndast tills vidare och så linge han dertill af konungens befallningshafvande anses tjenlig; ett förfarande, hvarigenom, i motionärens tanka, aktningen för egen person och inonehafvande tjenst nedsättes.n På dessa skål föreslogs: Att de hittills vanliga, på egen m:kt beroende konstitutorialerna må varda afskaffade och beslut utfärdas, i följd hvaraf det må varda landshöfdingarne ålagdt att vid länsmanstillsättningar utfärda ordentliga fullmakter.n Uiskottet upplyser, att en motion af enshanda syfining med den nu ifrågavarande vid 1847 och 1848 årens riksdag blifvit väckt, samt att Allmänna B:svärsoch Ekonomi-utskottet uti ett den 23 Maj 1848 afgifvet, af samtlige Riksstånden bifallet, betänkande JM 935, afstyrkt densamma, buvudsakligen på följande skäl: oatt då lä smännen ej behöfva förvärfva sig samma kunskapsmått, som för öfrige kronans så kallade oafsättlige embetsoch tj:nstemän ir föreskrifvet, och derföre ej hel:er kunna hafva anspråk att med desse ega lika rättigheter, samt länsmännens egentliga åligganden äro så beskaffade, att Je huvudsakligast bero på personligt omdöme, nit och Verksamhet, hvilka egenskaper icke kunna förr in efter föregången pröfning under tjensteutöfniog bedömas, så torde häraf finnas vara en följd, att Jardshöfdingarne, som stå i ansvar för ordentliga handhafvandet af de mingfaldiga ärenden, hvilka inom länen på deras tillsyn bero, och derföre ofta nödgas att, enär de icke kunna medhinna att sträcka sin egen och omesdelbara uppmärkssmbhet till alla desse, med fullt förtroende tillita länsmännens biträde härvid, ock må hafva rättighet att prö:va, huruvida de besitta nyssberörde egenskaper och om de hafva tillräckliga insigter och urskiljning att på et: tillfredsställande sätt verkstålla de dem meddelad2 föreskrifter. Att söka bereda en förändring uti detta förbållande genom utfärdande af fullmakter för länsmännen, i stället för konstitutorialer, ansig utskottet ej lämpligt; och hvad baträffar den händelsen, att någon länsman varder af landshöfdingen förklarad sin tjenst förlustig, utan ait bevisligen hafva iz förbrutit, så vere det honom obetaget att å laga väg (?) göra sina anspråk gällande.s Ehuru de i ofvanzämnde betänkande sålunda anförda skäl synas mer än tillräckliga för afslåendet af motionärens förslag, saknas likväl icke ytterligare sådane, bland hvilka utskottet enfört det obehagliga förhållande, hvaruti kronofogdsrae, som i första hand måste erfara följderna af lässmännens bristande nit och beredvillighet i uppyllandet af erhållna uppdrag, skulle komma att beflana sig, i händelse en oafsättlig länsman, så ofta ett allvarligare juridiskt ansvar för försummelse icke vore att förvänta (?), uodandroge sig att, såsom sig borde, dem tillhandagå.n ) I M 13 afbandlas äfven ofvannåmnde angelägenhet på ett annat sätt. En motionär hade nemligen föreslagit, att genom en författning måtte bestämmas, att, vid hädanefter inträffands ledigheter till länsmanvstjecster, kungörelse derom i allmänna tidningarne skal införas med föreläggande, att ansökningar, åtföljda af behöriga meritförteckningar, och vederbörlig korgen för en uppbörd ar t. ex. 500 rdr bko, inom viss tid, såsom e: månad, böra aflemnas till kronofogden i orten; hvarefter denne e,er att Ofördröjligen upprätta förslag å trenne will platsen kompetente personer, samt, jemte sitt förord för någon viss bland dem, ansökningshandlingarne till konungens befallningshafvande insända. Utskottet anför: vatt, hvad först beträffar frågan om förslegs upprättande tili länsmanstjenster, svårighet redaa synes möta vid bsstämmandes af grunderna derför, så till vida, att, för den händelse måttet af förvärfvade kunskaper skulle ega företräde, det alltför ofta torde komma att visa sig, det öfvervigten i kunskaper ingalunda försäkrar om besittnfngen af den urskiljning, den wverksamhetsiust och den förmåga att umgås mid allmogen, som utgöra så väsendtligt erforderliga egenskaper hos en länsman, samt att, om åter å tjenstetid skall fästas hufvudsakligt afssende, deremot möter, att beskaffanheten af länsmanstjensterna fordrar, att de personer, som dermed beklädas, åtminstone vid tj nstens tillträdande innehafva full verksamhetskraft, och det såluada miste vara en fördel att yngre personer dervid komma i åianka, hvadan ifrågavarande befordriagsgrund äfven är felaktig, isynnerhet om, med tillämpning deraf, sådana personer komma att bafordras, hvilka icke förut iaeehaft dylik tjenst; hvarförutan ej haller torde förbises den oltgenhet, som sannolikt ofta skulle uppstå deraf, att såsom sökande anmälde sig personer från mer eller mindre aflägsna orter al riket, hvilka voro obekanta med förhållandenå uti de nya distrikt, inom hvilka de skulle kom ma att verka; samt att, då i allmäshst landshöfdingarne icke lära uraktlåta att vid länsmäns tillsättande lemna kronofogden tillfälle att förordna någon af honom för ordning och redbarhet kärd person, det syfie, som motionären med förslags upprättande afsett, i detta fall icke synes ornådt, samt det icke vara behöfligt, att åt kronofogden dervid lemnas Bågot ytterligare irflytande, än hvad möjligen ett sådant förord kan medföra. Hvad sedermera vickommer motionärens framställning om angelägenheten deraf, att länsmäna enskaffade uppbördsborgen, så torde en sådan borgen, om den än icke föreskrifves högre än 500 rdr bko, s:kert för de fleste blifva ganska svår att erhålla, samt eljest för tjomsten skicklige sökarde derigenom ofta förhindras ifråm att sig dertill anmäla. Och får utskottet slutligen tillägga, ) Detta synes likväl vara fallet inom hela embetskretsen, och då skulle ock inger enda tjensteman hafva fullmakt. Skulle det vara omöjlig: att förena tjenstgöringens fordringar med betryggandet af