Aftonbladet – 24 januari 1851, sida 1

FÖRSLAGET I P,— ) UPPSA.TT AF EN F. D. STUDENT. Min lilla Tycho!s — sade hon — din. artighet sätter mig verkligeen i förlågenhet; ty vårr nödgas jag erkänna, att Rosamurnda inte baft min bås och fallentiet fir harpa; hon förecdrar sin lutba — hvarför roar du inte säl!skapet med der, mitt barn? : Det bar jag redan gjort, msmmal, — svarade fröken naivt — j;g har sjurgit allt hvad jag kan. Det är för litet sågdtls — yttrade majoren med en djva och sirlig bugning — rökens godhet har gått än längt e.n Majorn ör rädd att du ansträngt dig — skyndade den artige grefven att raedlande tillägga — xdet är onekligen bra påkosttande att sjunga strax efter dansen.r Åck, 2ck!o — återtog msjorn — rhvad grefven är god, som will bjjelpa mig! När mar, som ag, o!yckligtvis 7 kar att ta!a uppåt väggarna, beböfs det ner än väl en harfot, som så cder artigt stryker öfver.n Den unge grrefven blef purpurröd, men för ae likväl betaga andra deen tron, att han kunde känna sig stött af något i alla saszenden så simpelt,, låtsade han struta åt iofallet, undeer yttrande, att barn och narrar få säg hvad de viljar. : Majoren symtes helt beitört. För all del, herr grefve — sade ham — tag icke mina ord i denna mening. Jag bedyrar, att min aktning både för er ålder och per sonlighet är större än så, och det är bra bårdt att bli så misskänd när man vet sig vara alldeles oskyldig.s — Han bugade sig och gick bort med en bedröfvad och nedslagen mine. Grefve Harenflycht bevärdigade honom knappt med er blick, men vände sig deremot med några utsökta artighe ter till kanslirådinnan Himmelberg, som bläddrade i no terna och förkastade eller berömde än ett, än ett annat Ni är en stor konstdomarinna, min nådigan — yttradi han till slut — och besitter utan tvifvel äfven en mot ) Se A, B, N:ig 3—4, 6—11, 13—18,