Aftonbladet – 23 januari 1851, sida 1

VÅb ja mina barn, han vill det för all del, svarad frun i en undergifven ton, soch jag får väl då göra er all ull viljes. Ni har bra god mamma, som uppoffrar sig s der för edra nöjen, inte sant?a De tacksamma flickorna kysste med förtjusning de hulda modrens bänder och resan var naturligtvis bestämd Dylika små familj cener bade äfven i år uppförts de och bvar, ty vägarne voro djupare än någonsin, och all hade utfallit med samma lyckliga resultat. På mannen oc hästarne kurde väl ingen göra afseende i ett :å viglig all som dett2, och vagn på vagn tågade fullstänkt oc röttkörd, uppför alsn till Baggesta vid fyratiden, elle ust som baronens slutat sin riddag, ty men råkade mer endels att den 12 Mers äta litet sednare än vanligt; de hörde till pjesen att från börj.n till slut bifva öfverraskad cen dagen; en syrpriax, som redan inträff.t fem och femti gånger, kunde man j rimligtvis för den sjette och fem tionde vänta sig, och det var en ren lycka att händ.lse vise i allt annat ha :å väl i ordning, att man ett tu tr kunde improvisera ett litet kalas med fjorton rätter ma etc. för en samling af cirka sjuttio personer. När helsning:r, förvåningar, gratulationer och kon pli nenter af alla slag ändteligen nsackat af, började bric korza, lastade med kaffe och småbröd,, kryssa i ala rikt Ningar samt plundras med den naivaste oförskämdbet verlden. Mamseli Bolla t. ex. — ack! jag ber tusen gån ser om förlåtelse — fru Vecorcius hade ännu på Zscba rie dag den 6 September åtskillige fragmenter af :ccker plätsars och ägg-stjernor, qvar i en glasburk; hvilka all lörskrefvo rig från den märkvirdiga tolfte Mars, när bo första gången som pastorska, i svart kamlottskjortel cc pdusamell,, var ute och besåg sig i stora veriden,. De var elt så minnesvärdt tillfälle, att bon högtidligt förkla rade, det hon troiigen aldrig, med undantag af sin ege bröllopps och begrafningsdag, skulle få upplefva någa Jylikt. Efter kaffet kommo skålar och ta!, hvilka värden bs svarade med ett, som hade den sällsynta förtjensten a! vara ganska kort och cch ändå kunna förliknes vid evig hetep, ty det saknade både början och slut; men änn