af den derigenom ledigblifvande konsultativa platsen skulle varit på förslag: 1:o baron Carl Akerbjelm, vid förra riksdagen ledamot af Bevillningsutskottet; 2:o grefve G. Lagerbjelke, landtbrukare, för närvarand2 ledamot af Konstitutionsutskottet och i politiskt afseende nära jierad med friherre C. O. Palmstjerna och den nyans af konservativa, som han tillhör; 3:0 grefve Erik Sparre, också en af de yngre starkt konservativa på riddarhuset, och 4:o löjtnan:en och kammarherren Oscir Björns!jerna, i anledning af hans sednaste uppträdande på riddarhuset. Det sista torde väl i alla fall få tagas såsom blott och bart ett skämt, och hvad de öfriga beträffar, så skuile man vål icke helier gerna vilja taga det för allvar. — Ryktet om br Bergmans befordrande till landshöfding synes deremot hafva vunnit en viss konsistens, så att det till och med påståtts att fråga derom redan resonnemangsvis förevarit i konseljen. Uader pressens nuvarande ställning skulle vi vara nyfikne att erfara, hvad Morgonbladet och de bida herrarn2 Sjöberg i sina tidningar hafva att säga härom. —SuffD— Herr Evers soire sistl. lördag var talrikt besökt, och bevistades jemväl utaf en del af den Kongl. familjen. Hr Elvers har under en lång följd af år grundlagt och upprätthållit ett artistiskt rykte, som alltid skall försäkra hans talsng om de lifligaste sympatier, och 2it serskildt intresse medföres deraf, att han är en af de få violinister, som ännu äro mäktige af den fina, graziösa styl, den älskliga psesi, som karakteriserar Rodes och Maurers solida skolor. Programmet dona afton utföll emedlartid mindre rikhaltigt än förr, hvilket synnerligast föranleddes deraf, att ett par af de personer, som lofvat biträda med solonummer, genom oförutsedda binder lära funnit sig urståndsatte att uppträda. Sjelf uppträdde år Eivers med Maurers D-dur-concert, en intressant korsposiuion, sem likväl dels genom bortlemnandet af blåsinstrumenterna, dels genom qvartowtens alltför svaga besättning förlorade betydligt af sia effekt. Principalpartiet utfördes af hr Elvers med all den smak, dena delikatess, den lugna säkerhet, som man är van att finna hos denne konstnär; detsamma kan ock sägas om hr E:s utförande af Msyseders bekanta Adur-variationer, hvilka utgjorde hans sista nummer. Fröken Mathilda Indebetou, som ej på länge offentligen låtit böra sig, uppträdde med 2:ne sångnummer ur den italienska skolan, samt erhöll för båda ett ovaniigt lifligt bifall, hvaraf bon ock gjorde sig förtjent. Uti sitt föredreg af den Belliniska romansen med obligat violoncell förstod hon att lägga den elegans, den skiftande nyansering, som de i sig sjelfva något mnerkotiska Belliniska melodierna ej kunna undvara. Hr Sacks obligata acxompagnement utfördes förträffligt. I den Meyerbeerska arian (ur Il Crociato) visade hon sig vara en öfvad koloratursångerska (ehuru en och annan figur hade kunnat vidtåla något mer ledighet) samt derjemte ega mycken rutin i den deklameationsart, som ifrågararande skola erfordrar. I stället för pianoconcerten af Mendelssohn, som i anseende till ett inträffadt förhinder måste bort!emnas, hörde man variationer af hr van Boom, utförda af en ung musikälskarinva, m:il Mtler. M:ll M., som lärer vara elev af hr v. Boom, visade sig vara i åtnjutande af en god skola, samt redan ega en tätt vacker färdighet, hvilken kompositionens beskaffenhet också erfordrade. För öfrigt uppträdde hon utan anspråk, endast för att bistå soirgifraren med ett felande nummer, hvarföre man ej får räkna så noga med hvad som ännu i säkerhet kunde felas den unga debutanten, af hvilken man har skäl att för framtiden hoppas allt godt. Soiren illustrerades med ett klassiskt ensemblenummer af bögsta konstvärd2, nemligen Beethovens violinqvintett i Esdur. Den utfördes af brr dAubert, Merer, Linderoth, Rubenson och Sack med mycken pietet och ett i hvarje hänseende artistiskt föredrag. Också mottogs den ined stor acklamation och synnerligast framkallade det melodiskt sköna andantet en allmön entusiarm. -—U— I Dlam då onhekriheradea Onsdaogcatrtporma I hr