— Det börjar allmänt omtalas, att H. K. H. Kronprinsen skall begynt att taga ett slags verksam del i riksdagens angelägenheter, hvad statsanslagen beträffar, på det sättet att ban låtit kalla till sig enskilda ledamöter af statsutskottet, samtalat med dem och sökt att intressera dem synnerligen för beviljande af anslagen till landtförsvaret. Härom kan man naturligtvisicke känna annat, än bvad som berättatsaf en eller annan af deledamöter som sålunda haft tillfälle att samtala med throaföljaren; men detta ger i alla fall anledning till den reflexionen, att det af flere skäl knapt synes vara önskvärdt att H. K. Höghet på detta sätt använder sir inflyteise uti anslagsfrågorna. — Det förekömmer oss mnemligen just såsom den stora fördelen för en thronföljare, att har, ställd utom dagens politiska koniroverser, om han eger en allvarlig vilja och önskan att utforska sanningen för att engång kunna göra det foik lyckligt, som han är ämnad att styra, uti denna sin ställning är i tillfälle att opartiskt studera och jemföra olika skäl och åsigter, samt derefter gömma sitt eget omdöme för att pröfvas af erfarenbeten — ut nonum prematur in annum — såsom det heter. Denna fördel förf-las deremot om han tager aktif del i angelägenheter med hvilka han konstitutionsenligt ännu ingenting bar att skaffa — eller hafva vi orätt i denna slutsats? Hvad särskildt försvarsverket betröffar, så kan det icke gerna hafva undgått H. K.H. Kronprinsens, mer än någon annans, uppmärksamhet, om han intresserar sig för den saken, sedd i stort, att icke blott något extremt oppositionsparti, utan nationen i allmänhet, önskar och behöfver en sådan reform af försvarsanstalterna, hvarigenom de kunna motsvara sitt ändamål, utan att budgeten skall för hvarje riksdag betungas med nya anslagsfordringar dertill. Flera förslag bafva ock i detta hänseende tid efter annan blifvit framställda, och några sådana föreligga äfven denna gång till pröining. Nu kan man visst icke begära, att en kronprins skulle taga parti af sådana åsigter, som strida mot den närvarande regeringens eller ministerens förslag (ty, märk väl, i dessa saker måste man alltid bålla sig till ministeren), sådant vore till och med mindre lämpligt; men med kännedom af det allmänna tänkesätt, som härutinnan är rådande, skulle det deremot, i vår tanka, vara särdeles ändamålsenligt, att Hans Kongl. Höghet tills vidare endast såsom en lugn betraktare närmare följde den controvers, som nu derom pågår, och icke yttrade några bestämda önskningar eller åsigter i ämnet, innan det hunnit genomgå den närmare pröfning, hvartill de befintliga materialierna kunna gifva anledning. Ett ytterligare och särskild skäl till en sådan försigtighet bör kunna hemtas af ehefens för landtförsvaret beteende på riddarhuset, då den sistnämnde företog sig ait obesedt utdöma ett till Ständerna ingifvet förslag af en ledamot, som kanhända med mera värma och allvar än någon annan, samt med den sakkännedom i yrket, som ett lingvarigt studium i förening med praktik och erfarenhet om militärorganisationer i andra länder gifver vid handen, egnat sig åt dessa frågor. Detta handlingssätt af br krigsministern bevisar nemligen så mycken obetänksambet, att det redan i cch för sig sjelf måste ingifva ett billigt misstroende till ministerns förmåga att uppfatta denna vigtiga fråga ifrån en verklig statsmarnasynppunkt, och måste lemna rum för den föreställningen, att br von Hohenhausen icke är den som förstår ordna elit detta. EA I !