Times, öfver Koleran. Det är omöjligt att genomläsa dödslisorna från Jamaica och Kalifornien, utan en blndad känsla af fasa öfver farsotens exempellösa tamfart på andra håll, och glädje öfver dess konsamhet hos oss. I jemnförelse med kole:an i San Francisco och Kingston, var koleran i London en mild åkomma. Allt hvad man sett i Europa kan omöjligen gifva någon riktig föreställning om denna sjukdoms förfärliga härjningar i Amerika. I London, med en folkmängd om 25300000, var högsta dödsnumret för dagen 500, eiler 1 person ibland 500C, och förlusten i det hela uppsteg knappt till 15000, d. v. 8. till 6 personer iblsnd 1000, eller 3, pCt af folkmängden. Äfven i Paris sträckte sig förödelsen, när den var som värst, blott till 23 000, eller 27, pCtaf folkmängden. Men i Vestindien och Kalifornien hafva 25, 50, ja på nigra siällen 90 pCt af invånarnes antal fallit som offer för denna farsot. I Sacramento, som vid utbrottet hade 15000 menniskar, återetodo slutligen blott 1500, ehuru sannolikt flykten, lika mycket som sjukdomen, bidragit till detta resultat. På Jamaica dog i vissa trakter hvar fjerde menniska. Men blotta sifferförhållandena antyda emdast ofullkomligt det elände som åtföljt olyckan. I England trädde låkarekonsten henne till mäötes vid hvart steg, och afväpnade henne ofta; det var sällsynt att en angripen saknade läkarebjep. De fattige fingo understöd, de sjuka vård och de döde begrofvos anständigt. Till och med när siukdomen rasade våldsammast, fortforo bvardagsbestyren oförändradt och några yttre tecken mörktes knappt att en farsot var å färde. Visserligen voro begrafuingarne mera talrika än vanligt och en viss dyster eller ängslig uppsyn röjdes hos de förbigående; men annars kunde man föga märka någon förändring i folkets beteende, Allt gick nästan sin vanliga gång. För att få riktigt begrepp om denra rysliga farsots verkliga makt, måste man netraktatillståndet på Jamsica och i Kalifornien. På Jamaica, der likväl en fullkomligt organiserad styrelse finnes, öfversteg denna pests våldsamhet snart så alla statens krafter, att män och qvinnor lågo bokstafligen hoptals sjuka, wan njelp och tröst, uten att någon befattade sg med dem, och att de friska endast med twång kunde bringas tll det för mängden ovanliga besiyret med de dödas jordfästning. Först nyttjades polistjenstemännen och sedan soldaterna att gräfva grafvar; slutligen tvungos domfällda brottslingar ur håktena till detta arbete. I Kalifornien vek sjelfva guldtörsten förkoleraskräcken, och så föga man annars attar lifvet vid guldvaskerierna, tycktes denna aärjinde farsot till slut ändå någonting för sbrkt för skattgräfvarne. Alla deras vanliga göromål ötvergåfvos, och under det sjukdomen härjade srymmast, inskränkte sig dessa flitiga arbetare ill ett vara likbirare och dödgräfvare. En mängd stadsboer flydde ut på landet eller upp på bergen. 1 flera veckor såg och hörde man ntet auvnat än kolera och kolerajemmer, och tt amerikanskt blad, som ligger famför os:, rar en lista på 600 namngifna döda, som far