Aftonbladet – 22 januari 1851, sida 1

FÖRSLAGET I P, — UPPSATT AF EN F. D. STUDENT. Jag bor i din förmyndares rum och tycker om den anda som råder här inne — det käns nästan som en liten fliägt från dig sjelf, kanske dock blott emedan jag nyss fick se några ord, skrifna af din hand i en bok som du skänkt honom. De innehålla er benämning, hvilken äfven jag stundom plägar få och derför tog åt mig som en helsning från dig, min ljufva, älskliga syster, hvars bild följer mig öfver allt och utgör min lust — som det skönaste,, det bästa jag sett under mitt oroliga lif! — som stjernsan, hvilken hastigt bryter fram bland molnen på en stormhig bimmel!...n Eddwin bortkastade pennan och lutade hufvudet mot handern: Nej! sade ban; jag måste afbryta!l Orden antaga mot min vilja en förrädisk färg!... Fördömda ödet... Hvarför skulle bon icke vara fri!... Hvarför tvingar mig hedern att önska honom oskyldig, ehuru... Ab, man kunde ju bli vansinnig för mindre!... Han steg upp och började ånyo, med ökad bäftighet, gå fram och tillbaka. Först när ljusen brunnit ned och voro nära att slockna, lade han hastigt det skrifna papperet nned i portföjjen, kysste än en gång de af Antoinetwte tecknnade bokstälverna och kastade sig slutligen hallklädd på sälängen... Följande morgon hade ovädret saktat sig, men på någon zsafresa var i alla fall icke att tänka förr än vägarne bli!vitit uppskottade, hvartiil halfva dagen gick åt, Ofversten tycktes icke ogerna se detta dröjsmål, var glad oct obesvvärad, samt hade ett outtömligt förråd af roande och intresssanta samtalsämnen alt uppduka för sin värdinna som i dag slapp alla inqvisitoriska blickar och följaktliger äfven kände större trefnad i hans sällskap. Om Elfborj och hans förhållanden nämndes nu icke ett ord, men nä Edwin straxt på eftermiddagen stod färdig, att resa to; ) Se A, B, N:ig 2—4, 6—11, 13—16,