Aftonbladet – 21 januari 1851, sida 2

alla skrifna med samma stil, vittnade om en jemn och trägen verksamhet. Ett exemplar af Bossuet i dyrbart. band och försedt med ett rikt och artistiskt broderi på permarna ådrog sig snart framför annat öfverstens uppmärksamhet. Han öppnade det och läste på första bladet: A mon frere. Ett underligt drag gled öfver hans ansigt. Hen betraktade länge den lilla enkla devisen, lade sedaa med ett uttryck af dåevotion sina läppar på densamma, flyttade boken till bordet, tog ett papper och började teckna följande, med raska drag, på eagelska: Min dyra! Jag är så godt som nyss hitkommen, men har redan mycket att säga dig. Han var, som vi förmodade, borta, och jag får således icke se dem tillsammans förr än -vid min återkomst; men jag har gifvit akt på henne och vet redan att hon älskar henom. Hennes väsende är alltför okonstladt attt kunna dölja någonting. Jag behöfde ej mer än betrakita henne uppmärksamt för att se henne darra för en upptäckt, och vid hans blotta namn bragtes hon helt och hållett ur fattning. Deremot kunde jag ej varseblifva ringaste spår till ovilj2 öfver hans förhållande — allt hvad hon yttrade om bonom var till hans beröm, och allt hvad hon tycks önska är endast hans lycka. Det måste vara en stark och älskvärd karakter och E-—s skildring 2f bennes personlighet, för öfrigt, rätt trogen. Hon är visst icke skön, men har ett utseende som bibehåller sig och behaga; hennes väsende bjuder aktning, men är anspråkslöst occh intagande, Att älska en sådan qvima synes mig ganiska naturligt; men om han sjelf föranledt hennes böjelse, (eller den uppkommit obesvarad cch utan hans förvållande, återstår dock ännu att utröna. Måtte det lyckas mmig! Jag skall åtminstone redligt säga dig hvad j:g föörnimmer och tror, sedan må din egen känsla afgöra. Emellertid är jag glad åt den händelse som föranledde din upptäckt af Vigilanders påstienden, hvilken besparade mig svårigheten att sjelf upplysa dig derom — så framt de befunnos grundade, hvarom jag genast i hemlighet beslöt att förvissa mig och hvarpå jag ej ännu fått skäl att tvifla. Tvärtom är det bestyrkt, att man verkligen fästat de uppgifne vilkoren vid pastoratets bortgifvande, och skulle E—g hafva erbållit det genom något slags bedrägeri, vare sig före el.er efteråt, är han visst icke den man som förtjenar att få ega dig — din egen mor skulle då vara den första att uppmana dig slita så ovärdiga band, och var öfvertygad, min: dyra, att du icke förgäfves satt din lit till mitt nit och min heder i denna ömtåliga sak — sanningen skall vara mig lika helig som diin lycka.