Förlåt s — började Märtha och den skäggige nästan på samma gång — Nej, min fru — fortsatte han — det är mig ensam denna bn tillkommer, 1y att jag förskräckte ert folk på denna sera timma var alls icke underligt, och jag fruktar ni ej skall kunna tillgifva mig djerfheten att på detta sätt hafva inträngt i ert hus. Mitt namn .... Gissar jag reden — afbröt Märtha — öfverste Edwin; om jag ej alltför mycket bedrager mig. Det är med serdeles nöje jag ber er vara välkommenv. Min fru! ni förbinder mig på detaldra högsto, oci jag lyckönskar mig tusen gånger öfver en tillfällighet son förskaffade mig äran af er bekantskap. Jag är stadd på resa uppåt landet och skiljdes för ett par timmar sedar: vid mitt sällskap som hade nära anböriga i grannskapet att besöka. Jag ernade sjelf tillbringa natten på närmsta gästeifvaregård, men hade troligen fått stanna på landsvägen så framt jag ej vågat taga mig friheten att resa upp hit, när jag af skjutsbonden fick höra att det var P—s prestgård vi passerades. Under dessa utbytenaf artigheter hade negern hjelpt sm herre af med de snöiga ytterpaggen och ljus blifvit inburna i salen af Maja, hvars fruktan väl något mimskats. när hon fick höra prostinnan illtala den främmande som en bekant, men på hvars inbillning den svarte dock innu fortfor att göra ett gräsligt intryck. Det var medl största möda prostinnan kunde öfvertyga bide henne och le öfrige, att hans färg var naturlig och att han var en menpniska som de, samt ifrig kristen till på köpet, fast len heta solen i hans land bränt honom svart; han kunle ju i alla fall inte tala ett begripligt ord och det var ångt intressantare att höra och tre på skjutsbondens för-äkran, som tudeligen sett att han inte gjorde annerlesa— e spår i snön än hästarna, men toi ögnablicket hort drif-vera um de voro allri så storan Kors i allan dar! utropade den förbluffade dugårds-: vigan, som i hast tänkte på den långa igendrifaa ngatgårdn, on hade att passera; godt han ville gå oppåt min väg. Ivad tror j far, att han tog bort dom me? To bort dom me, härmade skjutsbonden, du taler så lu vore värd te hänga på en spik. Ha du inte hört, du lomhufve, att Skam, — här sänktes rösten och mannen såg ig försigtigt omkring — har en svans me riktia hyllinar i ändan, sum kan ta me sek bå lefvandes å dödt? ... 0, så står de te, å var försektier du me sådane ol, annersan du han i vägen förrän du önsker å tror ... Nå nå