tha i skymningen framför spiselbrasan i sitt rum. E djup nedslagenhet låg i detta ögonblick utbredd öfver hen nes täcka ansigte, som eldskenret gjorde ännu blekare, oc många tankar skymtade förbi hennes halft drömmand sinne, åt hvilka hon kunde öfverlemna sig utan fara at blifva störd, ty Elfborg, som eljest plägade inkomma ti) henne denna timme, då bådas dagsarbeten voro slutsde hade dagen förut rest bort till en installation. Ute jagade snön i täta hvirflar och hopade sig massor vid hvarje motstånd eller hägnad. Det lå ga boningsbusets ena gafvel låg nästan kringbädda deraf och Märtha såg den ena efter den andra af de sm rutorna i fönstret, som vette åt vindsidan, höljas af drif vorna. Allt högre och högre steg den af glaset dunkel färgade betäckningen — allt häftigare hven stormen — a!lt mera klagande och långsläpiga dallrade tonerna frå) köket der pigorna flitigt trampade rockhjulen under idke lig sång, än af någon psalm, än af n.gon vöm och ynke lig visa om Gud vet hvilken skön jungfru som älska sig till döds . . . . Märtha blef småningom underlig til mods. Lifvet förekom henne så tomt, så dystert, så Jik giltigt, att en stilla dödslän;tan smög sig in i hennes bjer ta och började förvilla hennes inbillning . . . . Snömas sorna derute reste sig i hast till de murar som för alltic utgjorde hennes grift . . . . psalmtonerna voro hennes eger begrafningsmusik . . . hon tyckte att psalmerna stannad j— känslorna domnade bort och tillslöt ovilkorligt ögo NenM .. .,, se Kära bjertandes prostinnz, var så allt för beskedlie ch Vakna opp! — ljöd på en gång inne Majasu bekym sde och brådskande stämma. Hy d är det?, — frågade Märtha hastigt sansad. Ja, h.re Gu den som det visste! Hör inte prostin. van hur det bankar på farstudörn? Uscha-mej, tänk om å innenx. !e Nå kära barn, hvsrför öppnar du då inte? Det äl väl någon som söker ett skydd, undan ovädret, härn, Jo, vackert ock! det vore ingen nöd då! — menade Maja — nej, annat slag prostinna; der är fullt med röfvare och tjufvar, hör bara sånt väsen! och ingen ann är öske-Petter hemma!x jä Maja, jag tror du år förryekt! Menar du ati tjufvar komma på detta sätt och vid en såd:n tid — öpp na strax som jag sägern. a Nej, si Gu jag det gör, om också prostinna blir onder, för jag nekar när det sker till alles våran säkerhet