Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 1

henne aldrig vred, men ofta djupt, djupt ledsen, och min Gud, hvad det gjorde mig ondt när jag visste det var öfver mig!... Då fattade jag de bästa föresatser — ack, så ofta brutna! men dock aldrig med uppsåt — och hur innerligt lycklig kände jag mig ej för hvarje gång jag lyckats öfvervinna eller godtgöra ett fel! O, min ömma, älskade mamma, hvad jag szknar benne — men längtar efter dig, för att få tala om henne så mycket jag vill, ty du gör det ju lika gernals Så ungefär fortfor hela brefvet. Modern öfver. ailt och i första rummet, Elfborg i det andra, men äfven detta mer för hennes skull, som det åtminstone tycktes, än för sin egen. Märtha återlemnade brefvet med en tacksägelse och ett samtal inleddes som vi dock förbigå, enär det endas! afbandlade saker som vi redan känna eller, rättare sagdåt utgjorde reflexioner i anledning deraf med hvilka vi icke vidare vilje trötta läsarens tålamod. Tiden i prestg rden började nu mätas efter de bre som kommo och gingo. De sednare förblefvo alltid lik: slutna för Märtha, men ur de förra fick bon icke sällar se och höra åtskilligt. Sorgen utgjorde väl ännu alltic grunddragen deri, men hoppet började dock att nästar omärkligt anbringa eh och annan Jjusare brytning. 5 skref t. ex. den unga flickan i ett bref kort före Eifborg andra afresa: Jag har för första gåpgen känt mig gla sedan mamma dog, och det vär nu när jag ändteligen ficl veta den bstämda tiden för din ankomst. Tack, min äl skade bror, för det löfte att dröja här så länge eom möj ligt! Når dina bref hafva skänkt mig en sådan tröst, hvar godt skall icke då ditt sällskap göral Ack, de andras orc äro bra kalia och andefattiga mot dina, jag kan ej låt bli att finna det, ehuru tant säger man aldrig bör gör jemförelser i dylika fall. Stackars tant, hon vet nog at bon sjelf inte uthärdar någon sådan med mamma — me mamma höll af och värderade henne och derför gör ja så med, ty jag kan då vara säker på att hon förtjena det. Jag är ofta bos farfar och farmor. De äro allti lika goda emot mig; af fruktan att vara otacksam vill ja icke säga blinda, men nog måtte det ändå vara så, ty ja Ihörde lika litet någon förebråelse eller tillrättavisning de tid när jag bestämdt vet att jag var sämre än nu; så Jmig dock om detta är egenkärt taladt, eller huru? Kansk ligger det lika mycket högmod i tillfredsställelsen öfve ett besegradt fel som iatt icke alls tro sig hafva något?. Men nej! det är inte möjligt. Hvad skulle vi hafva fö