Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 1

voro ute. Vid närmare eftersinnande befarade hon dock att ett dylikt först nu fattadt beslut skulle kunna tydas som följden af felslagna förhoppningar emedan ryktet om Eifborgs förlofning redan börjat sprida sig och väckt en oerhörd sensation. I det aldra längsta hade nemligen de hedervär.!a församlingsboerna sökt inbilla sig att prostinna och pastern nog ändå till slutet skulle bli sams — det vi!l säga: gifta sig, och dymedelst bespara dem den hemliga förargelsen öfver att i alla fall hafva sjelfva dragit sig vid näsan; men befanns nu den ovälkomna nyhelen grunded, var det ju klart som solen att äfven sista förhoppningen på en sådan utgång måste försvinna, och man bestormade prostinnan efter Eifborgs afresa med tusen frågor, hvilka alla voro mer eller mindre obehagliga och svåra ait besvira. Emedlertid gjorde hon det på ett sätt som öfvertygade dem, att kyrkoberden med allt skäl vändt sig till en annan, ty det bördes ju bestämdt att hon aldrig mer velat gifta sig. Huru som helst miste jag stanna qvar, kosta hvad det vill! sade hon å sin sida efter alla spörjsmål till sig sjel; man skall åtminstone icke ana min eländiga svaghet!o Denna gång dröjde Eltborg borta ett per hela veckor öfver den först utsatta tiden, och föreföll Mår:ha vid återkomsten mera glad cch lifvad än hon någonsin sett honom vara. Han helsade för första gången från sin fästmön — och tycktes förtjust af hela resan, från hvilken ban hade åtskilligt att förtälja och visa. Jag kan till och med nu få presentera Autoinetie, sade han, öppnende locket på ett litet ci, hon har sjelf målat silt miniaturporträtt och skänkt mig. Märtha fåstade ifrigt sina blickar på den med en enkel infattning af små äkta perlor omgifna meda!jngen, ur hvilken ett behagligt, fint och barnsligt ansigte, med mörka, svärmande ögon och skär, nästan genomskinlig kolorit, strålade honom till möte. Dragen tycktes icke ännu fullt utvecklade, men det låg en besynnerlig kontrast mellan det ljufva, nästan ödmjuka uttrycket i blicken och det bestämda, alt icke säga htet trotsiga, som antyddes af den krökta näsan och lindrigt framskjutna underläppen. Ju längre Märtha betraktade bilden, ju tydligare blef henne denna motsägelse; hon kände sig både fängslad och beklämd deraf, det var något som på en gång intog och dock kom henne att darra. vÄr hon icke vacker? sade Elfborg med välbehag, och likväl kan jag heligt försäkra att hon alls icke smickrat sig, snarare tyertom.,