Aftonbladet – 20 januari 1851, sida 1

vättre glädje än att veta oss blifva allt värdigare Guds sodhet, blott vi tillika ödmjukt erkänna att vi ingenting förmå utan bans nåd och bistånd? Bör jag inte så, till en del, förstå den skillnad du gjorde mellan säkerhet och samvelsfrid? Men det får du bättre förklara när du kommer. Ack, hvad jag längtar efter dig! Du har blifvit mig vida kärare nu sedan vi skiljdes åt, än du var det då. Dina bref som jag tusen gånger läst och omläst äro orsaken dertill. Hvad mamma alltid hade rätt! Hon insåg väl, att du var den ende som kunde ingifva mig detta öppne, varma förtroende. Om hon lefvat hade jag dock kanske ej kunnat älska någon annan med denna känsla, rasen nu förenar jag i den er båda. Bland mira anira slägtingar och vänner, som de kalla sig, är det ingen mer jag kan hålla af på samma sätt, och hvad tycker du vä? — Mingen al den visar mig äfven större likgiltighet nu, när jag dock alltid bemödar mig att vara jemn och vänlig, än förr när jag så ofta snäste och gjorde narr utaf dem. Jag yttrade äfven häromdagen min förvåning deröfver tili tant Ulla, som bara med ett litet, kyhgt leende drog på axlarna och sade: Kära karn! Begriper du inte att smicker och inställsamhet löna sig bäst ju sämre och fåfångare vi sjelfva äro? Någon annan förklaring behöfver du ej. — Jag teg, och blygd:s både öfver dem och mig sjelf; det finns då bra mycket dåligt bär i verlden, men Gud ske lof! bra mycket godt också. Jag kommer så ofta ihåg bur vackert mamma beskref sina fattiga anhörigas redlighet och gudsfruktan; lar. dsbygdens innevånare måtte visst vara bättre än städernas, i allmänhet åtminstone, och du är lycklig som får lefva bland de förra, men det får ju äfven jag en gåpg om vår mors önskan går i fulibordan... Har gerna jag ville lära känna din prostinna! Hvad hon måtte vara god och förträfflig! Ack, den som så kunde fylla sin plats!... Tror du ej att hon skulle finna det förmätet, så ber jag: heisa ödmjukt från dir Antoinettela Märtbas ögon ville fyllas med tårar när hon läste detta bref, hvari en bild af så mycken natur och oskuld tycktes måla sig. Och ännu mer — Eifborg bade ju talt om henne sjelf! — Talt så godt hon troligen kunde önska sig hvilken säll vissbet för hennes bjerta, men tillikal...... För andra gången bade kyrkoherden begifvit sig til —g och prostinnan fann med glädje att bon var lättare och bättre till sinnes under hans frånvaro än i bans sällskap, hvilket föranledde henne att tänka på sin flyttning nästa vår, istället för den derpå följande, då nådåren förs!