Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 3

— VÅDAN ATT BETA HUNDAR. Från Grundheim i Rbeinhessen berättas den 31 December följande. En ef våra borgares Mathias Stumpls, söner, 20 år gammel, sökte den 44 sist. November taga fatt på en liten hund, som dervid bet tonom i högra handens tumme. Då hunden icke misstänktes för galsnskap, tvättades såret allenast, och de nio första dygnen, hvarunder såret liktes, förflöto utan oroande följder; men nio dyga sednocre, den 27 November, tidigt på morgonen, angreps ynglingen oförmedast af vattesskräck. Att beskrifra den olyckliges ångest och qvs hans enhörigas förfiren, vere omöjligt. För att skeffa : sig dring sökta den o!ycklige med en glasbit präå sig och skära sig i halsen, så att han slutligen åröp öfve blod; sluiligen hoppade hän i sin ursinnighet gezom ett föns i andra våningen ned på gården, likväl uten att skada sig mer, än att han sedan sprang i en dyngpöl. Hår erbjöd sig för de många kriogstående, ef hvilka ingen vågade nalkas honom, ett rysligt skådespel. Den förtviflade fadren fångade honom medelst en kedja, och släpade honom ur pölen, för att hindra honom från att dränka sig, samt förde honom på samma sätt tillbaka i hans kammare. Genom den stora bicdförlusten och det ohejdbara raseriet blef han här småningom mattare, så ati han femma dag, klockan ö e, mm., uppgaf andar,