Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 2

jörs ej dröja länge ifall hon skulle vakna; men hvarfö ville du ej strax besvara min fråga ? Emedan detta sva nästan ensamt beror af dig sjelf, svarada jag och fattad rennes hand, hvad säger dig i detta ögonblick ditt ege sjerta? Att jag vill bjuda till att förtjera din kärlek varade hon utan tvekan, xoch komma ihåg att jag afga mitt löfte frivilligt, om du vill betrakta mig som din blit vande bustru. Fordrar du något mer ? Icke nu, sade jag, rörd af hennes okonstlade upprik ighet; men det torde komma en tid, när jag dock for lrar något mer än din blotta vilja, och det är då,jag ha käl att frukta för din ånger öfver ett förhastadt steg. Jaj kall aldrig ångra att hafva efterkommit min mors önskansx svarade Antoinette med fasthet, och skulle hon begå et misstag, är jag öfvertygad att den gode Guden nog i rät. an tid skall upplysa oss derom., Hennes ord bade er ugnande verkan på mitt sinne och jeg gladdes öfver hen. es fromma, barnsliga tro. Bibehåll alltid denna förtrötan på Gud, sade jag, och ingen pröfning skall någonsir Sfverstiga dina krafter! Ack Sigismunds, utbrast hon och utade sig gråtande öfver min axel, xmammas bortgång ör det likväl! Jag kan ej tänka mig en större sorg, en am, öfvergifven af hela verlden!s Dyra Antoinette! sed ag, denna klagan är orättvis. Hur många eger ej du, son kola täfla om att visa dig ömhet och deltagande, din far: öräldrar, slägt och vänner; kom ihåg dem som mista icke Blott det käraste, men det enda de ega, för att sedan få jero af andras barmhertighet, hvad skulle du säga om et ådant öde? Det är sant, inföll hon, men ändå... om ju visste hvad jag förlorar i mamma!... O, min Gud! tt sakna hennes kärlek just nu, när jag först börjat inse ur väl jag behöfde hennes stöd, hennes undervisning, hur pycket jag h:de att lära, bur ofullkomlig jag var!... Inen annan bar rättat mina fel, alla hafva låtit mig uppäxa i sjelfsvåld och egensinne. Ack, det är förfärligt att cke hafva någon på hvilken man rätt vågar lital Du ycks då försmå eller glömma, återtog jag allvarsarat, det eliga löfte jag nyss gifvit din mor, att blifva din rådgifare och vän. Jag kan icke ersätta dig hvad du i berne örlorar; men du bör åtminstone icke tvifla på min uppiktiga vilja att göra det så långt jag förmår, eller på min