Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 1

jenster dem min fasters moderliga öfverseende och godhet illegnar mig, vill jag dock icke förneka känslan af mitt värde som rättskaffens menniska, med djup afsky för varje låg och egennyttig bandiing; att få se detta ur. lerkändt af min maka, skulle jag knappt förmå urda; men Antoinette kunde likväl tro sig hafva fog derb, om hon hörde att jag utan alla betänkligheter varii ardig att mottaga det oväntade anbudet af heanes head, hvilken åtföles af så stora timliga fördelar, und; det vi icke å nåsondera sidan kunna förutsätta ndra känslor än dem som tillhöra tvänne nästan ständigt åtskiljda fostersyskon. Månne ej Antoinette på sådant sätt i framtiden skulle, snart jagdt, tvingas att beirakta mig som en benne påtrugad, penningelysten och iedsam mentor, ett slag: ondt öde, sastadt i hennes väg, när hennes barnslighet cch upprörda innesförfattning samfäldt hindrade benne att se och pröfva sitt eget bästa? En man af mitt lugna, kanske alltför allvarsamma lynne, är troligen ej skapt alt hvarken erfara eller ingifva någon siärmande kärlek. För mig vore det ock visserligen rog, att kunna högakta min hustru och omfatta henne med det slags ömma tillgifvenbet som måste uppstå ur ett förbållande, sådant som min faster till en början antager o:s emellan; men skulle det äfven blifva å för Antoineite, hvars unga, Jlifliga inbillning ej skal underlåta att måja lifvet och sällheten från en långt mera förförisk sida? Hvad blefve väl följden, om bon en gång skulle känna sig fängslad och bedragen? Visst icke hennes utveckling till högre dygd och fullkomlighet. Tvertom kunde det tving, den ovilja som dervid skulle trycka och intaga hennes hjerta, förvandlas, antingen i öppet trots och gäckeri af det band man hade pålagt henne, eller, bvad tom vore ännu olyckligare, i förställning och ett förnerande begär att i bemlighet göra sig skadeslös för den rihet man icke skytt att godtyckligt beröfva henne. Jag påstår ej att det ovilkorligt så måste gå, men ligger ej blotta möjligheten deraf anledning nog till större farhågor in i Antoinettes belägenhet, om hon efter min älskade faters bortgång anförtroddes till någon som oafbrutet fortsatte cch handledde hennes bildning i dess närvarande anda, hvarifrån förbållanderna helt och bållet hindra mig sjelf, men lemnades fullkomligt fri och oberoende i valet