Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 1

I —-—— klarade hennes drag, jag hade bordt känna mig lycklig och belönt, och ru återkommo i stället de byss undanskjutna betänkligheterna i ökadt mått att göra mig ängslig och beklämd!... Öiverretningen var förbi och eftertankan började sin sena men allvarliga räfst... Hvilka förbindelser hade jag iklädt mig, hvilket ansvar för annans en väl eller ve, öfver hvars öde jag på sätt och vis förfogat, utan att ega minsta rättighet dertill. Jag hade utan besinning följt ögonblickets ingifvelse; buru nu bringa mitt samvete i jemnvigt utan att på nytt och kanske än dödligare såra min faster, eller jäfva det löfte hvilket jag sjelf betraktade som heligt. Det var ett svårt och våldsamt uppvaknande ur en kort och olycklig dröm. Min faster, som förgäfves väntat få böra mig tala, blef ånyo orolig och vidrörde sakta min hand. Hvad tänker du?s frågade hon. Har du ingenting vidare att säga mig? Jo, min goda faster, svarade jag, dämpande min rörelse så godt jag kunde; men vi skola kanske dertill välja en stund när min fasters krafter äro mindre uttömda än nu, Och när tror en sådan skulle inträffa för den som med hvar minut endast känner dem aftaga?. återtog hon. Det löfte jag hörde dig uttala har återgifvit spänstighet och kraft åt min själ, det behöfs icke mer... Tala! jag kan med Juga och uppmärksamhet höra dig. Jag öfverlade hastigt med mig sjelf och började: Om jag tvekade att genast afgilva något svar på min fasters skrift!igt framställda önskan, härledde det sig ingalunda af känsloiöshet eller någon ännu sämre bevekelsegrund, utan af den högsta öfverraskning och ett billigt misstroende till mig sjelf att i ögonblicket kunna bedöma och afgöra en fråga af denna vigtiga och följdrika beskaffenhet. Genomirängd af den lifligaste erkänsla för ett så utomordentiigt bevis på min fasters kärlek och förtroende, är det dock äfven egnadt att framkalla en ovilkorlig oro — ieke för min egen skull, detta lemnar jag å sido — men för Antoinettes, hvars öde, genom att bindas vid mitt, så lätt kunde blifva motsatsen af hvad min faster åsyftar, om hon blott af kärlek till sin mor och undergifvenbet för hennes vilja — som ännu ensamt utgör och bestämmer bennes egen — ingick på en sådan förening. Jag är för henne en vida mer främmande person än hon för mig. Ehuru jag är låvgt ifrån att ega de högre för