Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 1

nötte mig. Fönstret der jag hade setat var låpgt irån ch bakom sängens bufvudgärd. Otålig öfver min långa ystnad hade min faster rest sig upp och undanskjutit ;imhängena för att betrakta mig utan att jag bemärkt.denna örelse. Stödd med armarne på kudden, hvilade hon det lödsbleka ansigtet i bänderna och jag skall aldrig kunna slömma dessa, af smärtan långt mer än af sjukdomen, vanställda drag, — dessa skälfvande muskler — dessa stirrande oafvända blickar — hela detta uttryck af ångest och fruktan, som jag sjelf visste mig bafva framkallat! ... Ol ni måste förlåta att jag ännu skakas af detta hemska minne, och komma jhåg att jag i henne blott såg — min mor!... Nalkas ej!... Du förskjuter henne, mumlade hon doft och förvirradt, förskjuter min sköna, olyckliga flicka, som ndra skola slitas om!... Du vill se henne uppoffras... örderfvas ... Ha! du kan döda en mor för att hämnas förrätter af ett stackars oförståndigt barn, som redan tusen gånger ångrat sig!... du vet icke hvad du gör... bort!... Nej, o, Gud! förlåt! ... mitt hufvud brinner!... Kom, Sigismund, min son!... kom att jag ändå får väls:gna dig!...2 Hon sjönk tillbaka utan krafter och tilslöt ögonen... Aldrig har jag varit mig sjelf mindre måktig än i denna stund, då jag anklagade mig att hafva på: skyndat hennes död. Jag föll på kni och kysste hennes kalla händer, grät och klagade som ett barn. Kanske återkallade detta ännu en gång hennes flyende lifsandar jag såg henne åter öppna ögonen. Moder, moder!! ro: pade jag utom mig, O, hör, att jag vill blifva, vill gör allt hvad jag kan för din Antoinettel En stråle af ljus tände på nytt hennes slocknande blick. Förstår jag di rätt? sade hon tveksamt, Var det en dröm som plågade mig? Afviste du ej den svaga modren som bad för sit barn?... Säg!... Skynda, att jag ej må dö i smärta och ovisshet ln Nej, dyra, älskade moder! utropade jag, hän förd och öfvervunnen af hennes egen mäktiga känsla, Lef för att ännu mottaga mitt heliga löfte att i hvad det bero på mig sjelf motsvara och uppfylla din önskan., — Tack min Sigismund: nu i dubbelt afseende min sor! sade dei sjuka och förde mina händer mot sitt hjerta... Ett svag leende, ett uttryck af den innerligaste tillfredsställelse för