Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 2

nette blef femton år och skulle beredas till sin första natt vardsgång. Min faster skref mig till och föreslog att ja skulle söka en ledig plats vid skolan i —g, för att komm benne närmare och jemväl i tillfälle att få konfirmer min unga kusin; men dels bäfvade jag: verkligen af e dunkel men oöfvervinnelig känsla tillbaka för detta sed nare uppdrag, dels qvarhölls jag af alla mina sympatie på den väg jag valt, samt stödde naturligtvis min vägra: på denna sednare omständigbet, för att ej genom den an ra såra min faster. En tid derefter erhöll jag missive hit, men besökte dessförinnan min älskade fostermor oc sig då sjelf att hennes lifstid ej skulle blifva långvarig Antoinette föreföll mig väl nästan oförändrad, men i hen nes innerliga kärlek till modern och bekymmer öfver hen nes betänkliga sjuklighet såg jag dock ett godt tecken, och betviflar nu itke mer att ju min faster skulle fullkomlig hafva lyckats i sitt omvändelseverk, så fraret ej döde bortryckt henne alltför tidigt. Men jag sers — afbrö Elfborg sig sjelf — att huru mycket jag än sökt fort skynda min berättese och fördröja vår framkomst, ha dock den sednare hunnit före den förra, och jag nödga derföre bedja prostinnan om tvenne saker: att vid ettan nat tillfälle tillåta mig fortsätta, och att ej bedöma mit handlingssätt förr än ni hört mig till slut. Får jag hop pas detta? Gerna! svarade Märtha; men kom ihåg att äfve sedan eger jag ingen rätt att bedöma detn Då har jag vågat räkna alltför mycket på er vän kap! återtog Elfborg i kallare ton. Jag glömmer at nan ej får gå långt i någon förhoppning oeh beköfver oft: oåminnas derom! Se der!... God afton, magisterlo... Helsningen gällde den under Elfborgs frånvaro vika rierande presten, hvars ankomst hindrade Märtha alt svara och för att tillstå sanningen, blef kon ej eller missbelåter iermed. Den stackars qvinnan längtade blott att komm: n och blifva allens med siva våldsamt undertryckta käns or, hvilka hon då först fick ge luft i en ström af tårar iom åtminstene iättade hennes ingest, om den ej kunde två de förebråelser hon gjorde sig. Trösten att som för! kuppa fly till sin makes ande syntes henne pu för alltic förlorad, — Hade icke hennes hjerta 0, höjd al svag