Aftonbladet – 16 januari 1851, sida 3

— som, tvungen att återställa den, gjorde allt hvad som stod i hans makt för att förvendla den till ett narri och ett gäckeri — som hatar och förföljer tryckpressen och just nu håller på att ljunga bannstrålen emot den — för en sådan man tycks det oss vara en oblyg tilltagsenhet att framstå såsom gruudlagligbetens försvarare. Hade hans uppförande vid alla föregående tillfällen varit ärligt och ståndaktigt, så skulle hans protest till förmån för Hessen bafva vunnit inflytande och gutishet, emedan Frankrike ce England då skulle kunnat understödja den. Men, sjelf förtryckande, bar han mistat anspråket att anses mellankomma till de förtrycktes hägn. På andra sidan, hvilker orsak Österrike än må ega till klagan öfver Preussen, sår sakner dock dess meilznkomst till understöd fför kurfurstens grundlagsvidriga envälde all fförsvarsgrund. Kurforsten har så uppenbarligeen orätt, att knappast någon obesoldad röst djemfts höja sig till bans wsäkt; medan hans uudersitares uppförande alltigenom utmärkt sig gemom en i tistorien exempellös måtta, grundiagstrohet och omtanke. Österrikes mellarkomst är sås turda den enväldiga wviljans utbrott, cch blott så:om sidan på förband invigd åt samtidens och efterverldens förkas!else. Rysslands keteende är, om möjligst, ännu mera blottadt på allt annat försvar äm vapenmaktens, det vill säga det fysiska vå ddets. Det är bedröfligt att icke få symppathisera för någon blind de krigsrustace känmparne; men öfver den deribland, som lössläppper krigets afgrundskoppel mot ett fridsarat coch ingen ö närmande folk, måste förbannelsenas verop juda från hvar rättrådighetens och ffrihetens vän, hvar vän af fridens oskaltbara välsignelser.