vande för en tid af alla fredsmoralens bud derom nämner historien ej ett ord. Den tala; icke om de familjband som slitits, icke om d odlare som ruinerats, icke om de ödelagda bo ningarne, icke om den förtviflan som inger kunde trösta, den skymf som ej kunde utplå nas, det gränslösa och objelpliga elände som bragts öfver så många tusen fridsamma hushåll: — ingenting, kort sagdt, om alla de namnlösa styggelser, af hvilka en enda skulle stelna vårt blod under fredstid, men som : krig bedrifvas af tusenden strafflöst, om e med loford. Häfdtecknarne framställa ganska sällan sådana målningar, som den följande, och dock innehåller Cen ingrnting annat än de ound v:kliga b:hangen till ett krig: xSådant var det förfärliga slaget vid Eylau, som hölls midt i vintern bland is och snö och under oerbörda fasor. Förlusten på manskap i ömse sidor var ofantlig; och aldrig har i s;ednare tider ett slagtfålt varit öfvers dt med n sådan mängd fallna. På preussiska sidan igo der 25000 man, bland hvilka 7009 voro jerkligt döda. På franska sidan voro omkring 0000 de:s dödade, dels sårade, och nära 10 000 ade öfvergifvit fanorna under förevändning tt bistå de sårade. Sällan torde man haft en idan anblick, som slagtfältet den följande mororen. Öfver 30000 man lågo på en sträcka f 2 Heues, vältrande i sitt blod. Såren voro ill största delen af den svåraste beskaffenhet, ill följd af den ovanliga mängd kanonskott, om lossats under slaget, och de kämpande lassornas nåra grannskap med batterierna, vilka på halft skotthill spridde sina drufaselsskaror genom lederna. Ehuru liggande å den kalla snön och utsatta för en verklig olarvinters frost, brunno de sårade af feberrst, och jemmerfulla skrik efter vatten skalde från alla håll, bland ropen på biträde att da ut de sårade från de döda, eller draga