fram dem under högar af hästar, soro låg störtade ofvanpå dem. Sextusen af dessa ädl: djur belastade slagtfältet, eller tjöto, vansin niga af plågor, under de sårade männens sva gare qvidan. (Alison, VI, p. 85). På söndagsförmiddagen fann jag en skar: församlade kring en kärra, i hvilken några så rade soldater nyss återkommit från Ryssland Inga drufbagel, intet skrot skulle kunnat si tilltyga dessa frostens offer. En af dem hade mistat främsta lederna af alla tio fingrarna oct visade oss de återstående stumparne. Ea annan hade hvarken öron eller näsa. Rysligare var ändå anblicken af den tredje, som förfruit ögonen; tårsäckarne hängde ruttnande ned, ögongloberna svällde brustna fram ur sina gropar. Det var bemskt, förfärligt; men ett änvu gräsligare skådespel återstod. I halmen på kärrans botten krafsade en skepnad, som man knappast kunde tro vara ett menskligt väsen, så förvridna och förstörda voro alla dess drag; äfven lipparne hade bär ruttnat bort, tänderna lågo bera, och när han ref undan en trasa, som han haft framför munnen, grinade emot oss en dödskalle, på en ännu lefvande kropp. (4l:sen, IX, 112). Se här en beskrifning öfver tillståndet i Dresien 1813: D3 härjningar, som en smittsam feber, alstrad af nöden, anställde bland stadens invånare, förökade det allmänna eländet. Omkring 300 menniskor bortrycktes i hvar vecka bland borgerskspet ensamt. Tvåhundra lik fördes lagligen från fåltlasarettern2. Sådan var öfverfyiinaden på begrafningsplatserna, att dödsräfvarne icke hunno nedmylla liken, utan måte jåta dem ligga nakna i långa rader bredvid grafställena. De nattliga likvagnarne voro ;å rågade, att liken ofta rullade dän, oftast itan att någon märkte det, förrän vid ljudet f benens knäckning under det nästföljande!