Aftonbladet – 16 januari 1851, sida 1

mer att utkräfvas af dem,som framkallat, tillställt eller framtving:t kriget. I fall någonting kunde väcka vår tids statsmän till besinning, förmå dem till en ärlig uppskattning af kriget och krigaren, så skulle dylika uppträden och deras följder göra det, när de framträda till ett så oerbördt omfång. Men, så vidt man kan förmärka, bar intrycket häraf hittills varit både avagt och ofullkomligt. De allmänna åsigterna af krig stå ännu alltjemnt i en sällsam motsägelse båd: mot förnuftet och re!igionen. De tyckas snarare irgifna af en dju risk roflystnad, än af den sunda eftertankan eller den sanna krisendomen. I sila andra menskliga förhållanden erkännes kristendomen såsom en grundval för de moralbud man inskärper i theorien, huru mycket man för öfrigt må afvika derifrån i praktiken; men när fråga blir om kriz och politik gör man ej an språk vidare på ens en stu:ga af eftergifvenbet för den, som man vill låtsa erkänna för vår trosläras upphof, våra samvetens lagstiftare och vår morals urbild. Krigstillståndet är hvarken mer eller imindre än ew upphäfvande, för viss tid, af all annars gällard: moral. Krigets bufvudsyfte cceh krigarens förrämsta skyldigbet ertänies vara att tillfoga den så kallade fienden det .törsta möjliga orda; och så bestämdt inskära pes denna grundsats, att man ser förtjenstula officerare tilltalas inför krig ritt på dena enda grund, att de icke gjort sina motståndare all den skada, som men ansett dem kunnat göra: alt de lemnat i ketåll en del af fierders egerdom, som de kunnat förstöra och låtit några till fienden räknade medmenniskor und2omma med lifvet, ockiadt d3 skulle ku dödas, om större avsiringni dertili; — ceh dessa a alldeles osmiakad: och viket. bud ioneböjla rata motsatser af krig Grunden til de förra ör stt göra rätt, till den sednare att tillfoga våld. Fredsmorslen medgifver icke svekfu!la medel till befränsjände a! läfven de bästa ändamål; kligsmoralen prisar Isveke!, när det kan leda till alidras fördert.