Aftonbladet – 15 januari 1851, sida 2

eV VÄ MON lomsider inträffade för hofpredikanten, att han ensam b lastades med hela skulden för det lidna nederlaget oc togs till ett förnämt mål för både moquerie och ave Ision,. Sjelfva hoimarskalken behandlade honom föraktli; för hans misslyckade frieri och hans ännu större imp dence att till och med inför honom våga låtsa sig val favoriserad. Vigilander fann sålunda ingen tröst i si missöde, men svor att hämnas och än en gång triumfer På hvad sätt Vecordius och hans trogna bjelpreda sitt innersta 1togo valets utgång förblef alltid en hemlig het. Ingendera yttrade sig derom. Mamsell Bolla b: blott alla uttryckligen komma ihåg huru hon alltid för utsagt att så skulle gå och hur hon beständigt önska! att hennes beskedlige pastor skulle undslippa sådana kom moditeter på äldre dagar, när man blott perfekterar ro gifvande lugn för att i stillhet få tillbringa ett passera lif.o Hon unnade kyrkoherden Eilfborg ofantlig mycke godt, men hade, Gud nås, sett mången ungfågel flyga lik höst, och vändå klippa vingarnas. Dermed ville hon viss INte pruiallera några sviler för hans föregående lifstid hon ville bara oppservera hvad som kunde hända.v — Osvuret vore alltid bäst! Hade icke hon sjelf, till exem pel, utstakat gränsen för sitt lefnadsmål som en orubblig sanning, och likväl hade hon nu råkat i en förfärlig extas med sitt förnuft, som hon fruktade att få lof oct permitter2, emedan saken tilläfventyrs gällde en hel medmenniskas välfärd och exilangs. Nyckeln till detta gåtfulla tal erhölls först en månad lerefter då det en vacker dag förkunnades från prediktolen, att sett christligt äkta förbund) var beslutadt melan komministern m. m. Zacharias Vecordius och dygdädla ungfrun Ingeborg Beetsman. logen i hela församlingen var mera förvånad deröfver n brudgumiren sjelf. Han kunde icke alls påminna sig är, hver eller huru frieriet försiggått, men litade blindt å mamsell Bollas försäkran att hon blott och bart uppfrade sin personliga tillvaro till förekommande af hans äddping från sorg öfver hennes dedicerade kallsinnighet. fon hoppades för resten tillräckligt länge hafva visat verlen, alt det inte var någon meankemangsbrist på ordbålighet som vållade hennes revolution, utan endast bennes oda hjerta som gaf vika för omständigbeternas obevekliga örbållande. Hennes flyttning var till och med bestämdt egalerad rär hon fann sig ej längre kunna stå ut med ti samvete, ty Vecordius blef så sänggu!jer, att hon frukde för hans hufvudbesittning om hon inte samtyckte att