Aftonbladet – 14 januari 1851, sida 2

så, fast jag kanske uttryckte mig illa. Jag ville blott säga att vi båda troligen lika litet tänka på något giltermil. Prat!s menade kusin Stockenberg, nen ogift kyrko herde tror jag knappt ha existerat här sedan katholicis men upphörde. Han måste ha hustru och tocke der, se fru kusin — en hustru, som biträder honom i alla faro och lefnadsbehof, med mera; men herre bör han likafull vara i sitt eget hus — ensam herre; j2g talar af erfaren het, ech tccke der, vet att en qvinna ej kan styra sif sjelf, mycket mindre en annan.v Må så varalo medgaf Märtha, utan att kunna tillba. kshålla ett leende vid tanken på prosten Stockenberg: herravälde i sitt eget hus; jag ber blott kusin vara öfver. tygad om att här icke är, el!er ens kan vara den ringa: ste förbindelse i fråga, och att jag gläder mig åt Eifborgs lycka om det så ska:l kallas, endast derföre att jag, utan att vilja nedsätta hans medtöäflare, likväl anser honom f . den mest passande att blifva vår pastorn, hon lade en smärtsam vigt på ordet och tillade: Kusin Stockenberg vill ju nu lita på min högtidliga försäkran. Måste väl då, fru kusin, ehuru det förefaller mig besynnerligt efter allt hvad jag, eller rättare sagdt, min hustru, hörde glunkas i somras om församlingens afsigter, med mera2; men se! Hvad vilja alla dessa menniskor, fru kusin? Komma de blott för att helsa sin nye kyrkoherde, mån tro? Hva sa?, Förmodligen; jag vill också bedja dem stanna qvar till middagen,, sade Märtha cch tog eit steg mct dörren, hvilken i detsamma öppnades af Elfborg. Förlåt, bästa prostinna!v yttrade han hastigt efter en bugning för prosten Stockenberg, de många personer jag ;å brådskande ser nalkas derute låta mig ana en utgång if valet som jag icke väntat, eller huru, herr prosty, fortor han långsammare, kanske bedrager mig min slutkonst? Nej, mia värde embetibroder! genmälte prosten, rutande sig till en ordentlig harang, det är med synnerig tillfredsställelse, och tocke der, som jag har äran felisitera, med mera. Mycken och ödmjuk tacksägelse, herr prost! afbröt Ilfborg, tacksägelse för både besvär och lyckönskan! Våar jag nu hos prostinnan anhålla att här inne, i herrskajets närvaro, få mottaga alla dem som komma? Jag ville ji dog träffa dem enskildt, så framt icke prostinnan uppar min begäran illa? För ingen del; jag har dessutom ernat bedja de fleste lanna qvar på middag. Men låt också mig få gratulera