Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 3

AM SVE VE Se VAR Så SSREMARSAER oM VARVAR FEK städes skall anläggas. BLARDADE ÄMNEN: LENFANT PRODIGUE. (Den förlorade sonen.) Sådan år titeln på en förr i Aftonbladet (JV 303, korresp. från Paris) omnåmnd ny ståtlig opera i 5 akter, som för närvarande med största framgång gifves i Paris. Orden äro af Scribe, musiken af Auber. Handlingen är förlagd till Egypten. Första scenen föreställer en nejd i kantonen Gosen. Vid ridåns uppgång ser man den gamle israelitiske stamchefen Ruben göra aftonbön med sin brorsdotter Jephtele och sina tjenare. Rubens son, Azael, som man inom familjen hittills saknat, inträder nu, åtföljd af tvenne främlingar, hvilka han erhjudit gästfrihet i sin faders hus. De äro på väg till Memphis, den eviga staden, den tjusande, den sköna, som blänker af guld från alla hållb. Den gamle Ruben mumlar några ord om denne stad; indolepta söner, som äro så försänkta i pjutaingens och lyxens sköte, att deras gudomliga stad snart skulle förgås af hungersnöd, om den icke kunde oåräkna de idoge israeliternas rika skördar. I sammanhang härmed låter han förstå, att hans tjenare Jeroboam följande dagen skulle med tillhjelp af de äraktiga kamelerna föra landets frukter till Memphis. Beskrifningen på alla de nöjen som funnos att tillgå i denna drottning för alla städerv gjorde ett lifligt intryck på Azaels själ. Utan tvifvel hade också ien ena — qvinliga — främlingens skönhet satt hans bjerta i brand och hos honom uppväckt åtrå att följa den unga, okända Nephte. Man kunde icke längre tvifla derpå, då man kort derefter får höra de brinnande böner, med hvilka ynglingen öfverhopar sin fader, för att utverka tillåtelse att i stället för Jeroboam få fara till Memphis. Ruben satte sig i början emot denna lifligt uttryckta önskan; men då sjelfva Jephtele, kusin Azaels ljufva och älskvärda fästmö, äfven bad för honom, fick han slutligen sin vilja fram. Ehuru den goda Jephtele kände att Azaels bortresa skulle sön derslita hennes hjerts, var likväl hennes ädla, sjelfförsakande tillgifvenhet för Azael så stor, att hon dolde sin sorg häröfver och endast uppmanade hoaom att följa sitt eget tycke, att lyssna till sin egen önskan. Ruben gaf ock, som sagdt, slutligen efter. Han föranstaltar en talrik eskort, att under Azaels order bevaka transporten utaf en del af de skatter, som endast blifvit samlade för honom. Natten förgick under dessa omsorger. Redan skönjdes morgonrodnaden. Alla som skulle resa voro färdiga, tjeoarne beväpnade, kamelerna lastade. Ruben välsig oåar sin son. Jephtåle gifver Azael sitt skärp, hviltet hon ber honom alltid bära till minne af hennes rena, oegennyttiga kärlek. Karavanen sätter sig i gång och försvinner småningom. Vidare får man se Memphis under en stor festdag. Rikt utstyrda båtar fara upp och ned på Nilfloden. Folket öfverlemnar sig åt dans och andra aöjen. Azael, som redan i trenne månader bebott den stora staden, har äfven antagit de öfriga invånarnes seder och drägt. Han visar sig klädd i egyptisk drägt och åtföljd af NephteÅ och Amenophis, de tvenne främlingar, som han i föregående akten infört i fadrens boning. De hade blifvit hans oåtskiljeliga vänner. De hjelpa honom att under glädtigt rus bortslösa det guld som han i rikligt mått erhåller från sin fader Ruben. Nephtå visar honom en ytterlig ömhet och den enfaldige israeliten är ofantligt tacksam. Azael tror Amenophis vara den der skönas broder. Han blir bedragen och bestu!en. Emedlertid firades i Memphis en religiös fest, hvartill mycket folk församlat sig. Man ser öfverstepresten Bocchoris, åtföljd af Isis-templets tjenare. Man ser oxen Apis framskrida, betäckt med rika tyger, gravitetiskt och med fsderlig min rörande sitt gudomliga hufvud och stundtals bölar han välvilligt. Hopen uppstämmer nu en stormands chör: I O noble et gånreux embleme I De nes moissons! Dieu puissant qui tracas toi-måme I Tous nos sillens! Oaktadt alla härligheter är likväl folket oroligt. Nilen tyckes icke vilja stiga. Man fruktar hungersnöd. Bocchoris anbefaller offer åt floden med den försäkran, att den derefter säkerligen skallinom kort utbreda sina välsignelserika böljor öfver den törstande marken. Bocchoris är eljest vid mycket godt humör och bland annat vänder han sig med några artiga förebråelser till Nephtå, som fordom var så gudfruktig, men nu icke mer besöker Isis mysterier. Det vore dock lätt för benne att komma dit genom en hbemig trappa som Bocchoris visat herne. Men Neph!e är ett fruntimmer af god ton och sedan dansöserna från Delta fått tillträde till dessa hemliga fester, anser hon det icke passande för förnämligare folk att visa sig der. Bocchoris hade för aftonen samlat en bel trupp af sådana bayadeser för att dansa på tor get för folket. Lia var den skönaste bland dessa och den skickligaste i konsten att behaga. Azael stod vid ett spelbord, der han lät sig plundras af den listige Amenophis och hans vänner. Plötsligen får han se de dansande fruntirren. Den örtjusände Lia ådrog sig genast hans uppmärksamI bet. Småsingom uppflammade hans passioa för henne; slutligen störtar han hänförd fram och erbjuder henne en guldkKedja. Lia vägrar mowaga den hon vill icke hafva annat än nöjet att befinnas vacker och älskas. Azael beder henne enträget mottaga