Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 3

gåfvan. Nåväl, tyckes hon slutligen säga (ty Lia talar icke) jag vill endast hafva denna pant af dig. Härvid pekar hon på det skärp som Azael erhållit af den trogna Jephtåle. Azsel svarar tvekande: Nej, Lia; detta kan jag icke gifva dig; detär en kärlekspant. Nephtå blir nu svartsjuk, ilar fram ifrån spelbordet och utropar: I alla fall är det väl jag och icke hon som bör ega det. Men Lia rycker bastigt det begärliga skärpet ur Nephtås händer, och lemnar det till en af sina kamrater, hvarefter det går i hand från hsnd och försvinner. Lia söker vidare på allt sätt behaga den vackra Israeliten och märker snart såväl hans häftiga passion som de svartsjuka blickar, med hvilka bon följes af Nepht och Amenophis. G:nom pantomim 13t hon då Azael förstå, att ban endast var föremål för gyckel och bedrägeri, och Nephthe icke var syster till Amenophis och att denne sistnämnda endast var en industririddare, som spelade med falska tärningar. Den ubnge mannen blir ursinnig af vrede; Ameaophis och Nephtå försvinna; Azael, för andra gången otrogen, faller till Lias fötter, samt följer henne hem. Emellertid kommer en bop främlingar fram på torget. D2 bära israelitisk drägt. Den förnämste ibland dem framgår med sorgsen min till stadens jublarde invånare. Det är den gamle Ruben, som, drifven af en plågsam oro, begifvit sig ut att söka sin son. Han frågar alla, som ban träffar. Ingen känner en upg man vid namn Azeel. Under den olycklige fadrens efterforskningar kommer Azael åter ut ifrån Lies boning. Då hen får se sin gamle fader, vänder han bort sitt bufvud och insveper sig i sin mentel, för att icke blifva igenkänd. Ruben vänder sig emellertid ödmjukt till honom f-ågande efter sin son. Azael svarar att han finns icke mera till. Jepbtela, som gick vid sin ferbroders sida, kände likväl ingen Azael, n:en lydde en vink af den otacksamme och teg. Azael bad henre då möta sig om en stund vid Nilers strand under ett stort palmträd nära templet. I tredje akten får men se sjelfva det allraheligaste af Isis mysterier. Förutan en talrik mängd öfrige initierade ser man Bocchoris och de öfriga presterna sitta bekransade vid eit rikt bord jemte Lia och hennes kamrater. Man dricker, sjunger och dansar efter att hafva spisat af oxen Apis kött. Orgierna forifare, till dess att alla ordensbröderra, besegrade af trötthet och vin, insomna hvar på sin plats, vid sidan af sin houri. Orverstepresten Bocchoris gofver vid siden af den tjusande Lia. Nephte, som kommit under fund härmed, uppsöker Azael och inför honom till det mysteriösa sällskap2t gerom den hemliga trappan. Då han får se Lia, blir han ursicnig, rycker henne upp och gör sådant oväsende att hela sällskepet vaknar. Bocchoris, som märker att en främling inträngt i helgedomen, liter fängsla honom. Hen befrias likväl genom Nephtås bamedling; hon föresifver nemligen att han var en neophyt, som önskade blifva integen I mysterierna. Dettaskedie. Derefter påminte Bocchoris om det offer, som man måste gifva Boden Nilen, för att befrämja å:ssextea. Han utpekade detta offer: en ung, främmarde flicka, som skulle träffes under det stora palmträdet. En meaniskehop begilver sig till det anvisade stället och finner Jephtele, som genast gripes och föres till presternö, hvilka spprobera offret och befalla, att hon skall hastas i Nilen. I grefvens tid märker Bocchoris, att Jephtöie var för vacker, att uppoffrar och pefria henne, i afsigt att att behålla henne för egen del. Men Jephbtåle ville ej öfverlemna sig i den gamle öfversteprestens armar. Hon gör ett förtvifiadt motstånd cch ropar att hon hellre vill dö. Azael rusar pu fråm och befrisr Jephte!, med Lias hjelp. Jephtöle flyr utklädd till dansös. Nu retas folket till upplopp af prester. Azael tages till offer i stället för Jephtåle, hvars flykt han underlättat, och kastas i Nilen. Man återfianer Azael i en öken. Haldöd kade ban blifvit uppdragen ur Nilen af en kameldrifvare och gjord till sla. Försmäktande i öknen upplifvas Azael af en engel, som visar honom vägen till fadrens boning, dit han slutligen anländer i den ömkligaste belägenhet, igenkännes af den trogna Jephte!e och erhåller förlåtelse af fadren. — OLYCKAN AF ATT BEGÄRA TODDYN VARM. Den hederlige irländaren Patrik stod en vintermorgon i sitt rum vid fönstret och såg bögst förtretad u!; han betraktade den dimmiga luften, under dot han mekaniskt r.tade figurer med fingret uppå rutorna. I detsamma kom hans vän Dick och frågade med deltagande hvad det var, som gjorde honom så bedrövad. Ingenting, svarade Patrik. Jo, något måste det vara å fården, s:de Dick. Jeg har haft en förarglig dröm i nawo, ytwade Patrik ned:lagen. Låt mig höra den, bad Dick deltagande. Nå väl, jag vill berätta dig den. Jag drömde att jog var bo; Påfven och att hans helighet var mycket vänlig och förekommande emot mig. Då vi hade talts vid en stund om kyrkars angelägenheter, frågade han mig, om jag inte bade lust att dricka en toddy med honom. Jag sade att det skulle vara mig ett. stort nöje att dricka en toddy med honom. Hans Helighet frågade då, om jag önskade den varm eller kall? Helst varm, om jag får be, svarade jag, och Inte för mycket socker. Hens Helighet hade romm och socker stående i ett skåp i rummet, men då det fattades honom varmt vatten, måste han ned i köket, för att hemta upp theköiet. I samma ögonblick jag hörde honom gä i trappan och komma tillbaka, vaknade jag och drömmen var förbi. Det förargar mig nu mycket, att jag inte bad Påfven om en kall toddy, ty då hade jag straxt fåt der; nu b:ef jag utan, derföre att jeg begärde varm. (Ur Sk. Post. efter en dansk tidn.)