Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 2

Prostinnan Märtha hade redan på långt håll varseblif vit den besynnerliga skepnaden, och kunde knappast tr sina ögon, när hon omsider igenkände Vecordius, som jus då saktade farten, emedan åsynen af kyrkan plötsligt er iorat honom om dagens betydelse och vigt. Den förestå ende gudstjensten fängslade nu med ens alla hans tanka och ban började halfhögt upprepa ett och annat som der vid borde förekomma, hvaraf predikstolsversen föll honon på läpparna just i dceisem ma han beträdde förstugan. S kommer jag, min Gud, i Jesu namn rätt glader,, mumlad Vecordius när proestinnan öppnade salsdörren. Min sann om jag det kan undra på! inföll hon leende, ty i daj må hvar min fröjda sig, som lyckligt och väl anlände till ort och ställe. Hvarför i all verlden bar icke pastorr som vanligt kört fram hit med hästen? Jag akulle knapp vilja gå ett steg i detta förfärliga väder.s Alldeles, ja! ett regn mycket förskräckligare och vå tare än vanligt — af orsak — för — jag ville säga — den här otidiga snöns skull — uff! — allerödrjukaste tjenare! Jag understår mig boppas att herr prostinnan — in.e är sängliggande? — Vi vvite annars något oroande om ett benbrott. .. Som träffade en af mina kor förmodligen, men hvara jag sjelf, som ni ser, icke bar någon olägenhet, — inföl prostinnan skrattande; ägg nu för all del af den tung: genomvåta ytterrocken och kom inl! Det skedde under otroligt krusande, och Märtha fort or: Nå, det var då roligt att få se pastorn mennisko!il gen — men jag fick ändå inte veta hvarför och hur lång ni gått i dag? xGåll! — jag ber ödmjukligen — jag förstår inte — det kan väl ingalunda betvifla: att jag åkt? Nej, bevars! Jag bara frågar hvar pastorn har häster och åkdonet, efter det inte följde med hit? Vecordius började sjelf undra derpå. ,Hä-ästen? — sannerligen — å-åkdonet! — det går öfver milt förstånd — jag är inte menniska att nu i hast — Nå, vänta då och friska upp minnet med en frukostsup ade Märtha leende, sdet brådskar ej, klockan är knappt nio. Pastorn framstammade en ödmjuk tacksigelse, men kunde ej återkomma från sin förvåning, att ha åkt och lock vara anländ till fots. Den ypperliga frukosten ville j smaka honom som vanligt, och han upprepade litet e nellan: förunderligt! — besynnerligt! — oförklarligt! — ag mins som det händt i dag, att mamsell Bolla till och ned knöt upp svansen —