Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 1

allt hvad hon förespått så in, blefve icke allenast han sjelf, men hvar och en hvilken till honom kom i något iptimsre förhållande, yckligast af alla dödligen, men han var icke böjd för vidskepelse och öfvertro. Omedelbart dlerpå sjöng han en ;Hymn tili månar, och en Serenad till Hennen, åt hvilken han i synnerhet gef uttryck och känsla; med ett ord, han gick till hvila i det lyckliga medvetande att adrig hafva utvecklat sörre tjusningsförmåga än denna afton, ehuru han icke kunde undertrycka en suck vid tanken på att hädanefter nödgas tillbringa hela sin tid på bondlandet. — I morgon så här dags har jag fått hannes ja! — sade han till sig sjelf — min far får sedan draga försorg cm att det blir bekant, och mitt öds är oåterkalleligen afgjordt. Det är en uppoffring, men jag har vunnit en tryggad exisenc2 derpå och jag skall vil veta söra bihanget så litet besvärande som möjigt... Stackars jvinnor! Inga af Guds skrpade kreatur. äro lättare att fånså — om man ej är en ms, som denne El borg — en igta bondkeplan — ett rigtigt praktexemplar af en rå och tafatt land!pre t; han stämdes ej att påpeka vissa omsändigheter, men jag qväste honom sedermera, och... akta er min herre — man torde väl ock kunna kita er på annat sätt!... Det bevisar i alla fall en viss urskillning hs den här blla prostinn:n att hon inte 2gacerat en dylik figur. Troigen hade hön från början en viss hofpredikant i kikern ...jo, jo: man känner er illt! ahlb... en lång gäspning slutade monologen — hofpredikanten sof. Hvilken oförskämd narr! — tänkte Märtba under det hon afklädde sig — ban blygs eja ttemmeligen öppet lita förstå sin afsigt ... må han bara korma! Hviiken himmelsvid skillnad me lan hans och Eliborgs uppförande, men sifve Gud att den olyck!iga valdagen vore väl förbi så att ag sluppe ella dessa obehagliga ledsamheter hvi ka folkets välmening ådrager mig. De beskedlig: a enniskorna förstå ej hur j-g både miste lida och barmas... Tack vare min mans godhet, jg behöfver ej säja mig för att lefvaln. Månne en qvinna skulle kusnpa förnedra sig så lån g! som att vilja tillhöra någon så ytlig, inbilsk och värdelös man som denne Vigilander? yttrade Elfborg ha Ifhögt, i det han med stora steg spatserade fram och åter i sin ensligs kammare. — M.n påstår att de alla äro littsinniga och svaga — jag hor som prest haft tillfälle att blicka in ett och ennat förhållande, hvilket länder dem till föga heder — men jag bar ansett pros iocen Anscgsrivs bättre är de flesta — dygdig utan stolthet — upplyst utan arsp:åk — fri från falskhet, flärd och egennytta — skulle hon ändi vara de andra lik?... Hon tyckes med uppmärksambe och väb-hog lyssna till hans pladder, jag har säJlan sett henne artigare och mer förekommande än i afton — vort det möjligt att en e ävdg, afsky ärd beräkning... mer nej!... jag har ice ens rätt att misstänka förr än i g få se något vidare. . Med dessa tankar insomnade hvar och enaf de tre kontrahenterne, bland hvilka hofpredikanten hade det oskatt bara företrädet att sofva längst och slippa alla drömmar Med ståt och later som blott anstå en Christi kaval jer2rädde han följande dagen för den i kyrkan tem TT