Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 1

oo FÖRSLAGET I P. — 3) UPPSATT, AF EN F. D. STUDENT. På min ärav, återtog hofpredikanten skrattande efter en py tystnad — är det icke rätt ridicult, när tvenne medtäflare, hvilket ju vi båda Ibafva den lycken eller olyckan att. vara, befinna sig så härr förtroligt tillsammans! Hvad tycker pastorn — är det iicke så ? Elfborg bugade sig. Men, förlåt! jag är Xltid uppriktig — man påstår att den narren Vecordius till och med skall bafva större 3pparencer än ni — vill ni lika öppst siga mig hvarför ni då sökte?o Kanske täckes herr hofpredikanten hafva den utmärkta godheten att först svara mig på samma fråga? Ni följer icke, strängt taget, höflighetens fordringa, min kära embetsbroder — genmäte Vigiland r med rynkad panna — men man rälnsr ej eller lika roga med ala. Jag hade naturligtvis blott. ett skäl: att kunna få pastoratet.n Nå väl! — sade Elfboorg lugnt — jag vet icke eler af något annat.n Så-å! fägnar mig! Menn tillåt att jag gör er uppmärksam på skiln:den af såra : ut igter. Jag kan i förtroende nämna, och räknar på er tiystlåterhet.n... Med herr hofpredikantters benägna tillåtelse vilja vi helt och hållet lemna detta ämne sfbröt Elborg. — Jag vet mer än väl hur föga jag bar att bop,as och hopredikanten bar ju således stor! skäl att vara röjd med min rivalitd. För öfrigt skall j.g utan ringaste afund se valet falla på en annan, ön-kande uppriktigt att derne nå förtjena företrädet.n Till lycka för de bldaa parterne återkom prosinnar just i detta kritiska ögonbblick och inledde ett helt 2nna! samtalsämne. Hon visade sig nu så vänlig och artig ot! det hos hofpredikanten afläigsnade all fruktin för snarstickenhet, och afionen gick, om icke i alles tycke treflig. dock utan nigra störande albrott. Ingen skildes från de öfrige mer belåten med sig sjelf än Vigilander, som var öfvertygad att bafva gjort ett djup: cch outp!ånligt intryck på den baltbildade landtlollan. Han hade ceckså briljerat i alla möjliga ämmen; — bade rimed samma säkerhet och sakkännedom bedömt Schoerbings hushållsrön som fru Nordenflychts poesier, Voltaires athsism och Svelerborgs svärmeri — Apellis konst och konsten att kunna svärtav — anställt en alltför intressant jmförelset melian Phidias och en till S ockhom zsyigen arländ pasejbagare, ramt tal: om opera och fitigvard, Om socMnstämmor och kongresser, om musik och boskapsafvel på ett sätt som borde visa honom i den mångsidigaste dager. Alla utmärkta personer imom fäderneslandet kände han på sina fem fingrar från Hans Mojestät till Karster och du Puys, för hvilka hn tagit lektioner och ho: mamsell Arfwidson var haan som barn i huset. Skull ) Se A. B, N:is 2, 3, 4, 6,, 7 och 8,