Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 1

sig dock jäsa e:t vist nigot i hans ögon, som gjorde henne godt, mot den blick hoa kort förut hade sett när han lemnade henne ensam med Vigilander. Vid dennes hemeller återkomst till Boda, öfverhopades han med stämtsamma frå. or så väl af homarskalken som sta far angående hj-riv:pne och dess resultater, samt huruvida det skille vys2s på, att fru prostinnan b2hagat fylla vakare n m. m., hvilket al:t besvarades på ett I ka muntert cch myst fisrsnde sä. M:n borde icke yppa hemligheter som bl fvit ställda under bgters insege!, och någon pålysmirg kunde han icke deiför mergifva, äfven om det vållade h-nom en törlut. Dock hoppades han att grda rekomm-adaiior er tils vidare skule gagna honom ika mycket, och burde aldrig nog uttrycka sin tacksamhet för hofmarskalkens råd. Det exdta han beklagade var aalt icke ännu ett-år förfluit s dan gamla p osten täcktes dö och låa b grava sg, ty d-ru!i låg största hindret för hans lycka, Alt detta ytrad s under en så utomordentlgt upprymd sinnes tän nng, att ho marskalken kallade sin vän n skälm, hvilken man icke tog der men släppte honom, ech töcktes nåligst tilögga att ,äpplet faller icke långt ifrån trädets, bvilket oärd igt smickrade d n lycklige frälsekamrein — Dylika qvickhe er fortsattes s dermera ända tils da bda Stockhomarne tillsammens afreste, den ene dock i hemlighet vica mindre nöjd än han vile låta påskina. Hvarken prostinnan e!ler Elfborg yt rade ett enda ord till hvarandra om hofpredikatcten och hans eflgda prof, och öfverbufsud taget skulle man kunnat tycka dem vara mera främmande i sitt umgänge än någonsin. VII. Den dag Vecordius skulle uppträda som profpredikant utmärkte sig för ett — som han sjelf sade — jemmerligt väder,. Dei h d2 länge varit ruskigt och kallt; regnet som föll i strömmear började pu blanda sig med bagel ch snö. Pina dö! äke detta höra hugglit! — hade Ox-Anners u!ropat stax på morgonen — nu sa ja snuta mek me foten um inte pastern i da går å gör sek ulöckeli me bena på schäsen, för han tror promt de åa mett i feberarjus å spetar ut på sidera sum rär en åker på mear. Sea kan de bli lagom fer Bola läll te göra reda pin, efier hen iste Lu onnar folk te åka mel — Ox Anners var remligen sött på marsell Bolla, som för något sngeläget ärendes, skull befallt honom få förut ea annan väg och möta pastorn vid kyrkan. Al sitt allt i alloms, egna händer omgjor dad cch iklädd den lesfärgade frisrocken samt skyddad under en stor svart I:derhatt med rörliga vingar vid öronen, af samma omtänksamma person enkom uppfunnen och förfärdigad för ovidersfal, besteg V.cewdius, icke ock nigon fruktansvärd hedvisk gutomlighet. sin blåmålede char, på pos kuellad bredch?sen. Under fortsatta uppmuntrande förmaningar efter,åg marmselt Bolla att selstickorna suto stadigt i, att tömmarra lågo rätt o. s. v. samt omspirde för säkerbets sku!l en eller annen sölja. Kom nu bara ihåg att ine