Aftonbladet – 13 januari 1851, sida 1

meligen talrikt församlade menigheten, hvilken äfven de få notabiliteterna, på behörigt afstånd från rpacketn, täcktes bedra med sin närvaro. Homarskalken syntes öfver alla på sin upphöjda plats, och gaf som oftast med bifal!ande rörelser på hufvudet tillkänna att han både hörde och senterade predikan, hvilken afhbandlade menniskors olika företräden ech pligter på ett högst beqvämt och lugnande sätt för hvarje mor eller mindre rymligt samvete. Damerna kebagade till och med gråa, och efter gudstjen tens suterfor hofpredikanten den smickrande tillfredstillelsen att af de högvä borne, få mottaga en och annan kompliment. Hofmarskalken hade den sällsynta godheten stt för msin väns skull glädja sig deråt, och denne kände sig mnaturligtvis både rörd och förtjust af ea så lysande framgång. I prestgården var han ensam främmande vid middagsbordet, men man måste göra honom den rättvisan och erkänna att han, som sinne-Maje, på mirdre fint vis u!trycke sig, skräppade för hele gälletos, och slösade den ena artigheten efter den andra på vårdinnan, för maten och det magnifixa ölet, men alldra mest för hennes egen shull. På eftermiddagen öfvergick han plötsligt från det gleda till det sentimentala och började fantisera, försjunken i djupa tankar, på sin zittra, bvarunder Elfborg med :n egen, på en gång näsan so-gsen och litet gäckande bick,som ej unodfö Il Märth-, lemnade ummet. Endast höfbgheten hindrade be:ne fån att gö a detsamma, rär kopredikanten efter några halqväda suckar uppstän de serenaden till Henner, ännu mer ut!ryksfullt än föregående afton och btraktande prostinnan på ett så ömt och för.mäktande sätt, att det jagade en rodnad afförtrytelse öfver hennes kinder. Vigilarder, som vid desna åsyn trodde ig kunra sluta till heit andra könsor, bor lade bastigt sitt xh ertvapens, hvars ofelbara verken ban i hemlighet prisade, cch utbr.st, liksom icke mera nikig sig sjelf: Nej, j g tan ej återhålla det längre!... jag måste ära känna mit ide... Mårtha! ovanliga, förtjusar de qvana!... pi har från första ögonblicket eröfrat ett hjerta som hittills aldrig kl.ppet af kärlek ... O, örlåt min djerfhet... men j g begär icke ännu ricer än at pi Bed en enda blick säger mig om jag får lefva... eller hvad som här är detsamma: hoppas på fram iden Hoppas allt hvad ni behagar, min herre, blott jag slipper vira något mil derför! — sverade Mir ha u ed isarde köld och förakt. — Jag byser cekså en förboppninz och den är, at: ni måtte finna mitt svar tydligt nog. Tillit stt j2g !emnar er allena, men var god och ring när ni befaller fram hä ten.n Innaa den bed agne hopredikanten hann sansa sig var Märtha redan utom dörren, och som läsaren trolig.n alltför litet intre serar sig ör de blend de käusor hvi ka kckade i hans inre, vare det nog sagd, att han efter en stunds tvekan tillsade om åkdonet, emed n det var öfveren kommet att prostinnan skule låta skjutsa hen m till Boda, samt att afskedstagndet försiggick garsta snöpist och kort ute på sjelfva gården. Ellborg var äfven närvarande dervid, kall och höflig som vanligt, men Märtha trocds