Aftonbladet – 11 januari 1851, sida 2

slingrade efter sin beskyddare, som vid uppstigandet i vagnen hviskåde honom i örat: . sEa förbannadt treflig menniska, skall jag säga; men sitt hjertvapen hade ban gerna kunnat lemna hemma, ty sådant tycks ej duga a!t fånga Henne med. Adjö, adjö — lycka tilllb i Vsguen rullade af, men icke förr än den var utom gårdsgrinden återfick hoöfpredikantön upprätt ställning. Just som han ånyo inträdde i förstugan, tillsade prostinnan en piga att bira sakerna, bestående af kappsäck och en tunn trälåda, in i Bats rum. sMed prostinnans nådiga tillåtelsets — sade Vigilander, bejdande inne-Majar, som beredde sig att hörsamma befallvingen, och nu framtog han ur fodralet hvad hofmarskälken hedrat med famn af shjertvapnet,, nemligen en messingssträngad zittra, som han graciöst lät hvila på ena armeb, medan han bjöd den andra åt Märtha. Jag är barnsligt enthusiast af musik, — fortfor han, sedan de inkommit — ,och jag gissar att äfven ni älskar detta sköna, alla ädla, finkänsliga själars tungomiål? Ja, vår enkla kyrkmusik i synnerhet — jag förstår ej att bedöma någon ansan — genmälte Märtha. Ah!... ni skölle inte sjelf spela eller sjunga — något alls? Nej och jolv — svarade hon, mot sin vana hänförd af ett oeniotståndligt begär till litet gyckel — jag spelade — bräde med generalskan i min ungdom, och kan utom alla psalsimelodierna äfven ett par gamla folkvisor. Vigilahder fästade en snabb och forskande blick på prostihnan, men mMöltes af ett så lugnt och okonstladt uttryck att hans misstanke genast försvann. Den der skulle vara qvick — tänkte ban föraktligt i sitt hjerta och höjde omärkligt på axlarna, men från hans läppar hördes det: Ni bar en ren smaxk, som föredrar sådana toner — de bilda en liten ver!d för sig, full af sanning och natur, som äfveh jag lärt skatta och sentera; hvad kan till exempel vara mer lju!t och rörande än denna lilla sång — Vigilander slog några skorrande ackorder på strängarna och uppstäride med tunn och hes röst: Det var två såta vänhör, som höll... men bär blef ban hästigt afbruteö, ty Ellborg, som icke lförr bupnit återkomma från ett sockenbud, öppnade idet