Aftonbladet – 11 januari 1851, sida 1

Stanna. då qvar på sin plats!o afbröt bhofmarskalken jag har hört han samlat en liten förmögenhet, som bal gör klokast i at icke äfventyra. på en flyttning. Ett nå gorlunda godt.sacellani är bättre än ett dåligt pastorat oci med ett ord, vi se honom gerna qvar der han är.n Vecordius visste icke rätt bur detta skulle tydas, oc! var i stor. förlägenhet om passande svar, då betjenten detsamma. anmälte att pastorns häst vore kommen., Sög till, alt han vänter och att det genast serveras! befallte. h-fmarskalken. Jag har ju kvoappt sett er ee balftimme, cch efter det redan är soupedags, kan ni j: stanna qvar och vederqvicka er här efter dagens-små stra paiser. Vecordius tackade vallerunderdån-ödmjukast för de ära, honom, vederfors samt åt och drack af hjertans grundc men huru han vid hemkoms:!en förtäljde sitt äfventyr oc om detsamina ådrog honom några ledsamma följder, elle om mamsell: Bolla i andra fail var missnöjd med hans af lagda besök, är saker för hvilka vi beklagligtvis icke kunn redogöra. VIL Det led emot kl. 5 på lördags e. m., då ett stort fyr spändt ekipage — detsamma, som så ormotståndligt had frestat Vecordius — sprängde fram emot prestgården oc med knapp nöd lyckades taga en sväng intill trappar, el ler.rättare sagdt förstugudörren, ty ett par på marken lig gande bräder ku:de svårligen få namn ef trappa E guldgaloneraa betjent hoppade af och skyndade att öppn för -deresande, och nu vissde sig först bofmarskalken långa! torra, stela figur. på fotsteget, tätt efterföljd af e annan, icke mindre smal och mager, men vida mer lät och smidig — den halkade fram som en ål och tyckte kupm gifva sig hrilkea böjoing som helst. Märtha, som från sitt kammarfönster varseblifvit d ankommande och genast gissat hvilka de voro, gick sjel ait möta och bedja dem stiga in. Hofpredikanten va benne fullkomligt obeksnt och den andre hade bon ick seit seden sin första. ungdom. Jag vet ejs — började bofmarskalken efter en cere moniös bugning — om :ag kan hoppas att vara. igenkän efter så många. årsförlopp, änskönt jag sjelficke kan miss