Aftonbladet – 11 januari 1851, sida 1

upp och några karlar inrusade, beväpnade med-liar och högafflar. Nu var det dock fåfängt att söka skildra det intryck som pastorns oförmodade åsyn. gjorde på de tappra kämparne, hvilka stannade som framför ett medusehufvud, men slutligen utbrusto i ett så skallande skratt, att. det ditloc; kade icke allenast ännu fler af;det från arbetet-hemkomna gårdsfolket, utan äfven sjalfvaste hofmarskalken, hvilken i detsamma å:ervände, jemte kamrern, från en ling promenad kring egorna. Vecordius måste naturligtsis gifva en förklaring öfver tilldragelsen, men det skedde efter vanan på ett så egendomligt och inveckladt sätt, att den förnäme, herrn hade a!l möjlig möda i verlden att icke sjelf gifva signal till e!t förnyadt utbrott af det ltje, hvilket den skyldiga respekten för hans persoa nyss hade stäfjat. Med en artig fast litet tvetydig försäkran, att besöket gjorde bonom nett verkligt nöjes, anmodade: han pastorn att göra sällskap in, bifogande med ett. förbindligt leende, att som ban sjelf kela eftermiddagen varit ute; gladde dei bonom att täckvagnen kunnat ersätta hans sällskap, beklagande blott det lilla, oskyldiga missförstånd som på slutet egt rum.n I förstugan möttes de af eit par beijenter, för hvilka Veco:dius ödmjukt bockade sig. Rosblom! sade hofmarskalken till den ene, borsta af fastorns frack som blifvit dammig ute i vagnslidret!s Vecerdius bugade sig på ny räkniog för be:jeuten och ville afdrega fracken, hvilket dock Rosblom med några illpariga blickar på sin kamrat liva artigt afböjde. Efter flere dylika ömsesidigt vextada komplimenter var pastorn ändtligen någorlunda presentabel cch infördes nu i förmaket till hofmarskalken, som bad honom msitta ned och språkan, men sjelf ledde samtalet på ett sätt som gjorde det omöjligt för Vecordius att rekommendera sig i hans ynnest, eburu ban en gång trodde att ett ypperligt tilifälle erbjöd sig dertill. Herrn har ju länge varit komminister här i församlingen ?, sporde hofmarskalken och tog en pris snus. Nio år som tjenstförrättande, ers högvördighet... ers... ers... högvälborna nåde och hofmarskalk!s genmälte Vecordius, och nu... alldenstund jag. vågar ..,