Aftonbladet – 10 januari 1851, sida 1

ett kort uppehåll, sär det en egenhet för mig ensam, att finna större behag i allt som har vår egen fria vilja och förmåga att tacka för något slags skönhet och fulländning, in i det som erhållit allt uteslutanda af naturens hand. Gud uppenbarar sig aldrig större för menniskan, än i den lägt af Hans anda som hon undfått och vårdar.De voro nu framme, och gårdsfolket kom att helsa på sin matmor. Glädje och tillgifvenbet lyste i deras blickar och man såg tydligt att deras vördnad icke var rädslans utan bjertats. Prostinnan begaf sig oförtöfvadt bort till arbetiarne, hvilkas flit hon berömde, men rättade äfven några misstag med en insigt och säkerhet, hvilket lika mycket förvånade Elfborg att finna hos ett fruntimmer, som hennes milda allvar hehagade honom. Det var egentligen första gången han nu hade tillfälle att se Märtha som handlande person, ty ehuru man vwvisserligen i prestgården spårade verkningarne af en klok och ordnande styrelse, märkte man aldrig när den förvaltades. Allt gick så tyst, så jemt, så punktligt, som hade det ej kunnat gå annorlunda, och der kunde det lika mycket, al en främling åtminstone, tillskrifvas det gamla, pålitliga tjenstfolkets mångåriga vana, som husmodrens förtjenst. Här deremot, hvarest alit ännu var nytt, ungt och i flere fall bloit påbörjadt, var den ledande handen både synbar och oundgänglig, och E:fborg tycktes med serdeles nöje och intresse följa prostinnans anordningar och lyssna på bennes planer. Dagen tillbragies för det mes:a ute, och hur det är: känner sig både sinne och hjerta mer lätt och vidgadt i Guds fria natur än ioom fyra väggar; Märtha glömde nästan allt tvång och Elfborg hade talat mer än eljest på hela fjorton dagar. Inte ämnar prostinnan flytta till Blomdala förrän nåd: åren äro slut?. frågade han helt oförmodadt på hemvägen Nu var det på en gåog förbi med Märthas belåtenhet Hela frågan, ända intill ordställningen, misshagade och föreföll henne långt ifrån grannlaga. Det dröjde också något innan hon svarade: Jag vet icke bur snart det kan bli färdigt, men möjligtvis, eller rättare sagdt, troligen kom. mer jag dock att göra det.n oFörlåt migns, återtog Elfborg, som kanske å sin sida