Aftonbladet – 10 januari 1851, sida 1

ör attjåtminstone icke gifva stöd åt denna tro, iakttog on den största möjliga varsamhet i hela sitt uppförande fillika lät hon hvar och en, som med något ord gaf an edning dertill, öppet förstå, att man blott bedröfvade ienne genom dylika tal och förslager, och att hon önskade å vara helt och hållet främmande för församlingens va f pastor, hvarvid hon tyckte man endast borde göra af seende på dugligheten och största personliga värdet. Som man sett villfors likväl icke, af rent missförståd särlek, denna önskan. Väl uadslapp prostinnan, efter hor var så osjäligt ömsinter och granntyckt, ait vidare hör: alas derom, men planen bedrefs i alla fall, ehuru hon va ;kunnig om sättet. Hvad Ellborg visste eller tänkte vai möjligt att se, men när det blef kändt att han fått run vå förslaget, gladde hon sig deråt och önskada hans be ordran, emedan hon var öfvertygad att ingen skulle bättr unna gagna på hans plats eller förtjena den än hin Skulle han bli utnämad visste hon dock ej om hon bord: jvarstanna i prestgården till nådårens slut eller flytta til sitt lilla Biomdala, som prosten redan för ett par år sedai låtit uppbygga till hennes enkesäte, och hvilket hon m började att iordningställa. Afståndet dit var ej mer än en timmas väg, och el jag fram på sommeren föll det henne in att fråga, om e Bltborg hade lust att göra sällskap, när bon for för at fterse sina arbatare. Han tackade och följde med. Båda voro efter vanan fåordiga och prostinnan känd n viss lättnad när de fingo gården i ögonsigte, hvilke med sin lilla prydliga åbyggned, sin smakfulla trädgårds inläggning, sina vackra, ehuru ännu unga planteringar och sin för tiden och orten ovanliga rikedom på blom mor, tycktes göra ett anganirt intryck på hennes res kamrat. ;Hvems ide är allt detta?. frågade han och såg si med välbehag omkring. Min, svarade prostinnan leende, den är för enkel at hafva behöft något annat ursprucg. Men det ligger själ derio, återtog Ellborg, jag tycke om och värderar sådant. Märtha teg, men det opåräknade, snart sagdt sträfva bi fallet gjorde henne dock nöje. Kanskex, fortfor han efte