Aftonbladet – 9 januari 1851, sida 1

å våldsamt, att tårarne kommo henne i ögonen, hvilket lock ej hindrade henne från matt se allting klarare än förr.. På pastor Elfbsrg bade hon nu icke misstagit sig,. Hon nade alltid trott det vara zen honnätt och abominabel karl, som förmodeligen rent ut låtit förstå att han ej ville opponera sig i några intrigers, och derför appliserades prostinpan på Vecordius, som också ganska rigtigt föll i snaran. Det gjorde henne ondt, men det angick henne ej. Ivertom lyckönskade hon honom till så ljusa förhoppningar., och gratulerade den aktningsvärda prostinnanr, samt till sluts äfven sig sjelf, ehuru hon ej nämnde varför. Så roligt hade hon dock aldrig hafts, och nu ölk.honåter i en skrattparoxysm, nästan häftigare än den förstå. Den stackars Vecordius satt som fallen från skyarna. Efter mamsell Bollas nyss förut afgifna förklaring, bvilken jättat honom från både fruktan och bekännelse, hade han väntat den sednare helt annorlunda upptagen. Hen kunde lika litet begripa skälen till hennes omåttliga munterbet som till hennes förkastelse af just detta parti, hvilket syntes honom sjelf som det bästa af alla. Skulle han viga fråga henne om orsaken dertill? Han kände sig mera bestört och olycklig än någonsin varit händelsen och beklagade tusen gånger att ej hafva hunnit fly från hennes grann: skap innan bon ertappade honom utanför sin dörr. Det pinsamma i hans belägenhet ökades med hvarje ögonblick; mamsell Bolla teg, men ännu hörde han di och då hennes hemska skratt i sina öron, och afbidade : stum förskräckelse hvad vidare komma skulle. Andteligen bröt hans plågoande tystraden, medelst ut: tryckandet af den förhoppning, att pastorn attrappsrad sig hvad hon nämnde redan i våras. Nu måste Vecordius, som förskansat sig bakom rock krage och halsduk, åter framträda, och visade sitt anlete icke olikt månens, som blodröd höjer sig öfver skogen: mörka konturer. Aldrig hade ban upplefvat en obyggli vare stund, ej ens när han sprang i luften med skåpet och aldrig bade mamsell Bolla sett mer förkrossande ut är nu. Hennes ögon, hvilka alltid hade en egen skiftning grönt och brunt, sprutade lågor och hvilade på henne: olyckliga offer med ett uttryck som kom honom att darra