Aftonbladet – 7 januari 1851, sida 3

Grefve Björnstjerna förenade sig med motioni ren. Han trodde att grundskatternas olikhet ick vore en orättvisa, då köpeskillingarne blifvit bestämd efter de onera, som de olika jordnaturerna fingo vid kännas, men hen ville att msn genom förslagets an tagende skulle betsga folkuppvigglare ett medel til uppretningar som finnes i en skenbart orättvis be skattning, och framdrog exempel f ån utlandet. Hr: Åkerman sado sig med ladsnad hafva erfari att motionen väcktes, emedan han ansåg den cut förbar. Afven han talade emot orättvisan af at taga taxeringsvärdet till grund för ersittningarne då likväl en rättvisare grund kunde finnas i bevill ningsförordningen. Man skulle nödgas bero af taxe ringsmännens nit och jordägarnes ärlighet i uppgif ter. Förhållandet i utlandet, der privilegierad jor eges af endast privilegierade klssser, vore icke at jemföra med det i Sverige, der den privilegiersd jorden kan egas af alla samhällsmedlemmar. Skull: en sådan åtgärd företsgas som grefven föreslsgit, så måste en allmän refning öfvergå a!l jord i riket. Hr v. Hartmansdorff var på viset säit för för. Islaget, hufvudsakligen på de af grefvsa Björrstjerns Jacförde skäl, eburu han instämde med hr Sandströ. mer i mycket. Han fåste sig med serdeles utförligThet vid faran af de privilegierades plundring i händelse af en brytning och erinrade om de 250 millioner gyllen, som i Österrike ersättniogsbeloppet bordt utgöra. Men han ville icke godkänna taxeringsvärdet såsom grund, utan förordada mantalets beräkning. Om skatteregleringen, som frib. Raab förskaffat honom att tvista om, ville ban icke yttra sig. Men vådorna för penningrörelsen erkände han och ville att man skulle bos Kongl. Maj:t anhålla om uppgörandet af ett förslag msd strängt iakitagende af eganderättens helgd. Frih. N. F. Palmstjerna tyckte att svårigheter icke äro omöj!igheter och att frågan var vickt i rättan tid. Hr Rosenblad, Beinhard, ansåg att man genom utförandet al grefve Liljenkrantz förs!eg skulle få blo:t en ny olägenhet i stället för en gammal, då fördelningen af grundräntorna efter de omtalade grunderna alliid måste blifva orättvis. Det vore föröfrigt ett ingre,p i eganderätten både mot privilegierade och opriviligierade att genom ett mektspråk tvinga dem att åtaga sig en årlig skatiebörda för ersättning på en gång i obligationer, eller att på en gång utgifva sådan ersättning för en blott årlig ränta. Hr Hartinansdorffs uppgift om förhållandet i Österrike beriktigades, och hvad skatteregleringen anpgick så vora den en af de vigtigaste angelägenheter, hvarföre br Rosenblad hoppadss att den man, br v. Hartmansdorff, som vid sista riksdagen krafiigast motverkat reformens genoredrifvande, nu måtte sanna ordspråket aut menniskan med hvar dag blir visare. Hr L. J. Hjerlas motion om ändring i 8 och 8 kap. G. B. om äktenskapsförord m. m, bemöttes af br v. Hartmansdorff dermed att han sade sig tro att legen bäst vårdat sig om qvinnans fördel, då den satt henne under förmynderskep, ty hon bar vapligen för godt bjerta att kunna sjelf bandhafva sitt gods; och af ht Rosenblad sålunda, att han ansåg qvianan böra af en förmyndare skyddas mo: roflystra slägtingar och väpner. Vid motionen om uppbäfvande af förbuden i 4846 års handelsordning mot rättighet att idka handel på landet inom 3 mil! från stad ystirade sig hr v. Hartmansdor ff : Lardihandlare äro... ja jag vill icke söga det ord som faller mig på läpparne... då äro en olycka. och ... om d3 icke äro det, så komma da stt för(ed: bondhbustrur och Göttrar med sina tyger och varot, och deras bränvinsförsä!jning u!göra krogar, som för!eda mänanerna..., och derföre mosilte sig ar v. H. motionen, Vid hr Hjertas motion om nedsättning af bevillNiogsprocenten efter andra artikeln för nandel och röelse från 5 till 35 procent, äfvensom om nedsättning f minimiagifien, vitsordade hr v. Hartmansdorff tt de fattigare bandtverkarne drabbades för hårdt f nuvarande minimiafsifts utgörande, men han ser! saken till deras betryck i närinogsfribeten (hr Roenblad begär ordet) och önskar sti kommersekolle ium och dess ledamöter i stillet för ea mängd anlat måtte företaga sig att uppgöra förslag till handterkarres skydd deremot, Hr Rosenblad anmärker att ban icke dear br v. Jartmansdo:ffs isigt om närinogsfrihetens verkningar, itan tror att de miodro bandtveskarce blifva för lirdt beskattade, då deremot de söre grossbendarne cch med dem jemförliga borgare ä:o jemförelvis för lågt uppskattede. Så t. ex. her ht Rosen(ad högre bevillning än någon brigg:re i S:ockalm. Äfven friherre Alströmer hade ett anförande emo: rotionen.